rat, ac acputcraac Ssonm ade nade loljdgat, de författare som de hade velat reducera till Iloter, i dag visa s:g i Pantheon, några 1 sällskap med Konungen, såsom hans ministrar, andre såsom representanter för departementer eller civil korpser, eller statsrådet der de inträdt i stället för Ledamöterne af Congregationen, som man hade velat inkalla. Lagarna som man ville förtrampa, äro i full verksamhet, eller hafva ännu mera utvidgat sin kraft. Vallagen, hvilken Makten hade förändrat genom en ordonans, har af kamrarne blifvit återförd till en mera populär syftning. De debuterades antal, hvilket man ville inskränka, har blifvit ökadt. Initiativet till förändringar i ministrarnes förslag, hvilket man hade fråntaget kamaren, har blifvit densamma återgilvet tillika med förslagsrätten och rättigheten att sjelf välja sin President. Förbättringarne i civillagen, som hade blifvit våldförd, ordnas af en serskilt commission, för att framläggas för lagstiftningen. Trefärgade fanan, hvilken man knappthoppades återse, har blifvit återskänkt åt Frankrikes sympatier; nationalgardet, detta värn för friheten har blifvit organiseradt på en fruktansvärd fot; institutionerna hafva blifvit befästade; en nästan statskupp för framtiden omöjlig, i hvad viktning man ville försöka den. Se der hvad Juliirevolutionen inbringat åt Frankrike: ett omätligt steg. om man tänker på det hvarmed vi skulle ansett oss böra vara belåtne den 24 Juli 1820. Och likväl, hvilka rättvisa uttryck af missnöjet voro på vägen att visa sig bland denna dagens högvidlighet! Hvilka partier, hvilka fiender, hvilken liflig och häftig op-position märktes i denna samlade massa, delad af så olika politiska opinioner! Vid Panthegon och bastiljen möttes åter Juliidagarnes män, men under det någre bland dem voro ministrar och embetsmän, äro andre tillbakasatte, föremål för misstroendet, och sjelfve sysselsatte att söka störta de mera gynnade. Deputerade, medborgare, nationalgarde, alla tillhöra hvarannan motsatta partier, märkbara på den olika graden af deras bifallsrop och deras euthusiasm. Detta tvång var utspridt öfverallt. Man öfverlemnade sig icke oinskränkt åt denna folkhögtid. Minnet af de fallna offren tycktes hos några vara blandad med bitterbet; hos andra syntes glädjen öfver segern och nöjet att innehafva makten tillbakahållas af en känsla af oro som var lätt alt uppläcka. Detta stod i synnerhet att läsa på ministrarnas ansigten. Månne de kände med sig sjelfve, att de hade föga utrvättat för dena lugna och oegennylliga befolkning hvars beundransvärda uppförande var föremålet för högtiden? Eller månne de kände någon leds-an