svaghet, som satter sig emot allt som erin-
rar omden förra revolutionen, och slutar
med att gifva efter. (Dessa uppträden hade
dock som man vet inga vidare följder.) Så
förhåller det sig äfven med Pärskapets ärft- )
lighet, den Ministären förlorat redan innan
Kamaren sammanträdde, och som den nu
måste skänka efter, utan att genom sitt
sena medgifvande hafva förvärfvat sig den
ringaste erkänsla, Konungen, som Pärskapet
ligger ömt om hjertat, vände sig till Her-
tigen af Broglie och denne har, i förening
med Hr Guizot, uppfunnit en quasi-ärftlig-
het, likasom de förut hopsmidt en quasi-
legitimimet. Detta skall blott tjena att göra
doctrinärerne ännu löjligare. Ministeren har
begått ett annat stort fel deri att den satte
sig emot General Lafayettes val i Meaux,
Man kan i Palais Royal ej förlåta Lafayette
den otack hvarmed man sjelf behandlat ho-
nom. Man hade hoppats att med fördel
sälta Rignys popularitet emot. hans, sedan
man förut förklarat att man med nöje
skulle se om han återvaldes i Meaux; men
då man fann att Rigny, hade föga utsigt
att väljas, skickade man just i det ögonblick
valet skulle försiggå en underhandlare till
Lagrange för att föreslå Lafayette det Rigny
skulle afsäga sig Candidaturen, mot det att
Lafayette ville genom en offentlig förklaring
modifiera vissa uttryck i sitt hekanta bref
till Valmännen i Meaux. Generalen förklara-
de att han — ingenting hade att förklara
eller återtaga, ej heller begärde det någon
medtäflare för hans skuld afstod från att täfla.
Fö sljden blef att Lafayette valdes, och att
Ministeren belastade sig med vanäran af en
småaktig intrig. Hela saken blir så mycket
för hatligare derigenom, att Lafayette, i 1 trots
af all afund och otack man visat honom i
Palais Royal, likväl alltid fortfar att öppet
yttra det han fast beslutat att försvara den
nya dynastin. Han beklagar Konungens
svaghet, men detta sker utan bitterhet och
med den värdighet i sättet, som aldrig fat-
tas honom. Hans fordna vänner känna sig
vid hans sida så ganska små, och hata ho-
nom nu hjerteligen; GCarlisterne kunna ej
sky honom mera än medelvägen och doc-
trinärerne göra. Under alla dessa tvister
hafva Carlisterne repat sig mycket, ja, så
att de anse tiden vara inne att åter tillryc-
ka sig makten. De klokare bland dem önska
likväl att man skall låta sakens nuvarande
ordning fullkomligen uttömma sina krafter,
innan man vågar en contrarevolution. Dessa
hoppas allt af de ultraliberalas tendens att
förstöra alla ännu bestående institutioner,
och tro att derigenom fullkomlig omö jlighet
att styra Frankrike, och följaktligen statens
upplösning, skola inträda, bvarefter de för-
moda att hvar och en som har något att
förlora skall kasta sig i armarne på de e gamla
Bourbonerne, godvilligt eller ej. De vilja
ej medelst yttre krig återföra a restaurationen,
vilja ej heller dervid biträdas åf borgerlig:
ebider ntan endact nach allenact pcennam RAN