svaghet, som satter sig emot allt som erinrar omden förra revolutionen, och slutar med att gifva efter. (Dessa uppträden hade dock som man vet inga vidare följder.) Så förhåller det sig äfven med Pärskapets ärft) lighet, den Ministären förlorat redan innan Kamaren sammanträdde, och som den nu måste skänka efter, utan att genom sitt sena medgifvande hafva förvärfvat sig den ringaste erkänsla, Konungen, som Pärskapet ligger ömt om hjertat, vände sig till Hertigen af Broglie och denne har, i förening med Hr Guizot, uppfunnit en quasi-ärftlighet, likasom de förut hopsmidt en quasilegitimimet. Detta skall blott tjena att göra doctrinärerne ännu löjligare. Ministeren har begått ett annat stort fel deri att den satte sig emot General Lafayettes val i Meaux, Man kan i Palais Royal ej förlåta Lafayette den otack hvarmed man sjelf behandlat honom. Man hade hoppats att med fördel sälta Rignys popularitet emot. hans, sedan man förut förklarat att man med nöje skulle se om han återvaldes i Meaux; men då man fann att Rigny, hade föga utsigt att väljas, skickade man just i det ögonblick valet skulle försiggå en underhandlare till Lagrange för att föreslå Lafayette det Rigny skulle afsäga sig Candidaturen, mot det att Lafayette ville genom en offentlig förklaring modifiera vissa uttryck i sitt hekanta bref till Valmännen i Meaux. Generalen förklarade att han — ingenting hade att förklara eller återtaga, ej heller begärde det någon medtäflare för hans skuld afstod från att täfla. Fö sljden blef att Lafayette valdes, och att Ministeren belastade sig med vanäran af en småaktig intrig. Hela saken blir så mycket för hatligare derigenom, att Lafayette, i 1 trots af all afund och otack man visat honom i Palais Royal, likväl alltid fortfar att öppet yttra det han fast beslutat att försvara den nya dynastin. Han beklagar Konungens svaghet, men detta sker utan bitterhet och med den värdighet i sättet, som aldrig fattas honom. Hans fordna vänner känna sig vid hans sida så ganska små, och hata honom nu hjerteligen; GCarlisterne kunna ej sky honom mera än medelvägen och doctrinärerne göra. Under alla dessa tvister hafva Carlisterne repat sig mycket, ja, så att de anse tiden vara inne att åter tillrycka sig makten. De klokare bland dem önska likväl att man skall låta sakens nuvarande ordning fullkomligen uttömma sina krafter, innan man vågar en contrarevolution. Dessa hoppas allt af de ultraliberalas tendens att förstöra alla ännu bestående institutioner, och tro att derigenom fullkomlig omö jlighet att styra Frankrike, och följaktligen statens upplösning, skola inträda, bvarefter de förmoda att hvar och en som har något att förlora skall kasta sig i armarne på de e gamla Bourbonerne, godvilligt eller ej. De vilja ej medelst yttre krig återföra a restaurationen, vilja ej heller dervid biträdas åf borgerlig: ebider ntan endact nach allenact pcennam RAN