Astor har 1 detta ändamal aberopat de 9) OA O—--—— Se i Tryckfrihets-lagen, hvilka tala om per sonliga förolämpningar. Dessa paragrafer i Ieda dock vid närmare granskning till ett motsatt resultat. Då nemligen enskilda brefs kungörande med behörigt tillstånd icke är i Tryckfrvihets-lagen förbudet, så kan deras utgifvande utan elt sådant tillstånd också icke förnärma någon annan än den enskilda, som egde gifva tillståndet, och saken följaktligen hörer under den formen, som gäller för åtal af enskilda förolämpning ar.? Det stöd Aktor för sin åsigt velat hämta ifrån jemförelsen med 3 S:s 11 mom., der frågan är att enskilde personer angripas uti af rycket utkomna skrifter Öc., hvilket lagrum han anselt vara det enda, emot hvars öfverträdande åtalet tilihör enskild part, bortfaller helt och hållet, när man eftertänker, all Tryckfrihets-lagen har förutsett många andra fall, uti hvilka enskilda förolämpningar kunna äga rum, såsom i fråga om eftertryck, om falskt begagnande af någon persons namn såsom författire på titelbladet till en skrift, med flere dylika händelser. Hade Ii. E, Grefve af Wetterstedt icke ansett sig förolämpad deraf, att hans bref blifvit tryckta, så hade han ju icke begärt åtal; men då han avsett sig förolämpad, så måste denna förolämpning i min tanka hafva naturen af enskild, helst BH. E. sjelf icke på något sätt antydt att det skett i och för hans embete. Det är i ölrigt klart, att om Jiof-Canzlers-Embetet anaf ser sig befogadt att åtala tryckningen H. E. Herr Grefve af Wetterstedts bref blott derföre att ett blifvit begånget, och tade någon enskild förolämpning, (i hvilket fall Aktor medgifver att allmän åklagare icke egt föra talan); så är samma Embete lika förpligtadt att stå till tjenst för hvar och en som begär handräckning att beifra tryckningen af ett kärleksbref eller hvilken annan obetydlighet som helst, och jag är öfvertygad att när detta begväma sätt för parter att föra rättegång hunne väl blifva kändt, så skulle snart hvarken Kongl. Svea Hof-Rätts eller Konghki Nedre Sustitie Revisiens alla extra-ordinarie tjenstemän förslå fel i formen dervid all det icke innefatatt prestera ett för behofvet tillräckligt antal Aktorer.?? Öfver Svarandens redand i denna del af målet gjorda invändik jag, sedan Aktor nu haft tillfälle deföfver yttra sig, utbedja mig Kämners-Rältens serskilda Utslag. För den händelse att Rätten ändock skulle anse offentlig åklagare ega talan i målet, vill jag följa Aktor i hans deduction äfven i sjelfva saken, Aktor har här, vid åber pandet af Tryckfrihets-lagens förbu TR trycka bref och deposita utan hg stånd, som samma bref och deposita angå Om den som ett bref angar, lmnner sig förorättad af dess innehåll, såsom angripelse mot hans person, så eger han ju Tryckfrihets-lagens öppna föreskrift, angående sät— d tet att åtala personliga förolämpanden till sitt värn. Att åter i ett bref vidröra för— hällanden om en tredje person, hvilka icke äro förolämpande, kan enligt sunda förnuftet icke blitva föremål för åtal å dennes sida. Det kan lika litet hindras tvenne personer att i brefstil afhandla ett ämne, I hvilket en tredje person vidröres, som sådant är förbjudet i en tidnings-artikel eller annan tryckt skrift af hvad form och be skaffenhet som helst. Återstår således ordet tillhöra, hvaråt Aktor velat gifva den tydning och utsträck— ning, som skulle enskilda bref icke ensamt tillhöra den som fått dem. Utan att i allmänhet bestrida Aktors härvid yttrade vackra tanka att genom brefvexling uppkommer ett moraliskt bolag, kan jag dock icke utsträcka slutföljdenderaf så långt som han. I detta fall har jag lagen på min sida, som tillåter att bref kunna begagnas för offentligheten, då deras kungörande tarfvas för upplysning vid något rättegångsmål. Hvartöre skall det då icke vara tillåtet tänka sådana händelser, äfven 1 staten, då kungörandet af enskilda bref de der röra offentlig ga ämnen, kunna vara af vigt ochnytta ; I allmänna lifvet inträffa ju dagligen förhållanden, i hvilka man icke drar j betänkande att offentligt berätta hvad man hört af en person emellan fyra ögon, då detta angår allmänna ärenden och icke varit yttradt under serskildt villkor af förtroende. Det tillkommer i öfrigt icke mig att ingå i någon utveckling ar en annans motiver, dem jag lika litet som Aktor är befogad alt känna eller bedöma. Det är för sakens utförande hog att utreda dess juridiska beskaffenhet, cenligt Pryckfrihetslagens ordalydelse, den jag sjelf hört H. E. Herr Grefve af Wetterstedt, i egenvskap af Representant äberopa såsom enda rättesnöret för de deruti förekommande lag— buds tillämpning, för hvilken alla moraliska afseenden, likasom i allmänhet alla considerationer böra gifva vika.? TI anledning häraf vågar jag ock påstå alt ett bref icke kan tillhöra vågon avran än den, till hvilken det är adresscradt, och jag kan icke begripa huru någon vill sätta i fråga att cn annan möjligen kan vara egare till ett bref, än den, hvars namn står på utanskriften. — Bref skvifvaren kan, när den förre erhållit dit icke enligt lag återfordra detsammoa. Aktor har äfven sökt ett stöd uti 5 4 G mom, Tryckfribets-lagen, som handlar om Författarens eganderätt till skrift; men häörvid begålt en oriktig citalioo. I Tryckfritills ) bets-lagen står nemligen, enligt hvad jag får äran förevisa, icke: bh varie skrift vare