Eller ult, en gång blott, ljag en odödlig fick se! Så lion tänkte, Sokratliska mön, och de heliga tankar Flöto ihop till en suck, smälte till slut ifen bön, Kom så, på skuggande vingarna sänkt, i ambrosiska natten, Sömnens Gud: med cen kyss slöt han den bedjandes blick. Tyst hon på marmorns rand mörklockiga hufvudet lade, Stödt på bländande årm: stilla i drömmar hon Och Bon såg, och se: med vingar af glödande purpur, Krönt af strålande ljus, stod der en bimmelsk gestalt. SHnillets Genius ser du i mig! så talte gestalten; Flicka, jag hörde din suck! Hyad du begärt, jag beskär. Menniskolifyets ide är cdödligheten, du yct det, Är alt i tårar och död glädjas och lefva likväl, Är alt fatta, altse detsanna, att verka det goda, Älska det sköna, och tro bimlen i alla de tre. Mcn du, sanningens vän, som en verld af godbet och skönhet, BPlott med ditt snilles dröm Icende skapar åt dig! Teckna. du lifvet så skönt, som det speglar sig af i ditt sinne, Trtide i diktens drägt lefvande fram dess ide! Verlden med gudarnas blick må du skåda, ty snillet är cvigt, Ar gudomligt: det bor, vingadt, bland syskon i skyn, För din förklarade syn afslöjadt ligge det inre Af den oändliga rymd, känslans och tankarnas verld. Torka en lår med ditt leende du från den sörjandes öga, flen i den glades igen locka en darrande tår! PDrottning i känslornas verld! Ditt välde är heligt och ädelt! Jag dig kröner dertill! Väl är den kronan du värd I Så gestalten, och sträckte sin band till en skuggande lager Och ur det licliga träd bröt ban en doftande krans,