Eller ult, en gång blott, ljag en odödlig
fick se!
Så lion tänkte, Sokratliska mön, och de heliga
tankar
Flöto ihop till en suck, smälte till slut ifen
bön,
Kom så, på skuggande vingarna sänkt, i ambro-
siska natten,
Sömnens Gud: med cen kyss slöt han den bed-
jandes blick.
Tyst hon på marmorns rand mörklockiga hufvudet
lade,
Stödt på bländande årm: stilla i drömmar hon
Och Bon såg, och se: med vingar af glödande
purpur,
Krönt af strålande ljus, stod der en bimmelsk
gestalt.
SHnillets Genius ser du i mig! så talte gestalten;
Flicka, jag hörde din suck! Hyad du begärt,
jag beskär.
Menniskolifyets ide är cdödligheten, du yct det,
Är alt i tårar och död glädjas och lefva lik-
väl,
Är alt fatta, altse detsanna, att verka det goda,
Älska det sköna, och tro bimlen i alla de tre.
Mcn du, sanningens vän, som en verld af godbet
och skönhet,
BPlott med ditt snilles dröm Icende skapar åt
dig!
Teckna. du lifvet så skönt, som det speglar sig
af i ditt sinne,
Trtide i diktens drägt lefvande fram dess ide!
Verlden med gudarnas blick må du skåda, ty
snillet är cvigt,
Ar gudomligt: det bor, vingadt, bland syskon
i skyn,
För din förklarade syn afslöjadt ligge det inre
Af den oändliga rymd, känslans och tankar-
nas verld.
Torka en lår med ditt leende du från den sör-
jandes öga,
flen i den glades igen locka en darrande tår!
PDrottning i känslornas verld! Ditt välde är he-
ligt och ädelt!
Jag dig kröner dertill! Väl är den kronan du
värd I
Så gestalten, och sträckte sin band till en skug-
gande lager
Och ur det licliga träd bröt ban en doftande
krans,