a dem. 3nellan tvänne våningar, är ett skämt med den öfverspända häftigheten hos en kär nittonårig yngling. Öfverläg gningen mellan honom och den mera förnuftiga flickan om framtidens utsister för det äkta lifvets sällhet är målande karakteristisk, likasom den korrthet brefven kunnat erhålla genom uppfinningen att låta de älskande bo i tvänne olika våningar af samma hus, gifvit Författarinnan tillfälle, alt äfven i smålt på ett träffande sätt lemna Läsaren en nyanscrad skildring af båda personerna. Vi tillstå, att vi anse det för en icke ringa förtjenst hos delta stycke, att Författarinnan kunnat göra en fulländad och så lifligt underbållen handling nästan utan tillhjelp af andra än hufvudpersonerne, Satiren, som här icke blifvit spard, torde gifva bot åt mer än en trånsjuk pilt, som föralskat och iörlofvat sig innan han ännu skrifvit ut sitt pensum, efter inträdet i embetsverken. Tvilfingarna är af en mera ätherisk natur. Den innefattar en enkel målning, på vänskapen hos tvänne syskon som uppväxa och dö tillsammans. Äfven här röjer sig en lycklig penna, — kanske nog längt hänförd af fantasien, hvilket så vanliga fel annars icke tillhör denna författarinna, I förhoppningarna och brefrvet om Stockholms supåer, återkommer samma humoristiska lynne, som i Axel och Anna.? Det nämnda brefvet rekommendera vi, ehurn det icke kan göra anspråk på jemförelse med de större styckena, till flitig läsning hos både dem som gifva och dem som fara på supeer. Den ensamma som öppnar andra häftet, är, 1 form af en fruntimmers-dagbok, tecknad med en känsla, en poetisk ingifvelse, och en bildrik och blomstrande diction, som på cen gäng genromtränga och hänföra Läsaren. Dessa ? utgjutelser af en skön själ påminna oss Goethes Dekenntinisse einer schönen Seele 4 die IVallverwandtschaften, ehuru för öfrigt de båda berättelserna icke ega något annat gemensamt än ämnet, Den Svenska Författarinnan behöfver icke fruk1a för jemförelsen, i synnerhet som detta stycke al Goethe verkligen, oaktadt sin stora förtjenst, i öfrigt har det felet att vara Jitet tråkigt. I deu följande berättelsen, Famillen HX är den första afdelningen af en roman under detta namn berättad, och hufvudhändelsen, Algernons och EmiJias giftermål utgör ett helt för sig, eburu åtskilliga förhållanden emellan de öfriga personerna ännu äro outredda och fordra upplösving. Författarinnan har bär utvecklat sin förmåga att uppfatta, genomskåda, nuanvcera och åskådligst framställa karaktärer. Hon har grupperat personerna och händelserna med den naturliga, enkla och likväl sinnarikt heräknande smak, som, om den icke helt och hållet kommer ifrån inspiralion, fåtiogt eftersträfvas af spekulationen eenom arnlacda BHlaner och uttänkta Axel och Änna, en OPGSpOaden äro hvad man kallar hvardags-menniskor, lika naturligt och nödvändigt, som att en målare icke sätter en dam i sidenkapott ! på en regnbåge eller en herre med uniformsfrack och sporrar i en ether isk, svanhespänd char. Man skulle icke i den till evigheten och det himmelska riktade tankegången i dessa compositioner, och den af ett visst öfverjordiskt skimmer genomträngda berättelsen gerna fördraga andra kar: ik terer än de som flyktiga skuggor bortsvätvande tvillingarnes och den luftiga tröstarinnan samt den mörkare olyck lige. Miniatyrerna, som sluta det andra häftet, äro till en del nätta och roliga. Romancen Eländets son är alltför långsträckt. Det tredje häftet som helt och hållet upptages af en fortsätlning af familjen H recenpserades nyligen j elt numiner af Heimdall med en ton af värma och förtjusning, som hos den annars så försigtige konstdomaren ganska mycket förundrade mången Läsare. Men efter ett par veckor sansade han sig, vaknade ur sitt beundrans-ras, och krossade med slutet af recensionen hela massan af det föregående berömmet liksom i en barnlek, en råga af skimrande så bubblor, hastigt bristande, sjunker tllbata till några droppar på botten af ihekoppen. Sjelfva den bedömda romanen är den utförligaste af alla teckningarna: den är rik på karakterer och sitationer, och omfattar så omvexlande föremål, att den inger det lifligaste interesse. För öfrigt har Heimdail rätt i sin anmärkning cmot slutet, eller som Förf. kallar det: sista upptåget. Det intresserar, men tillfredsställer icke fullkomligt. Men vigtigare synes oss en anmärkning att göra emot den bliondas inprovisationer till solen och jorden. Hennes själstillstånd är så förträffligt och i ailt öfrigt så mästerligt hållen, att det på detta ställe outrerade blir så mycket mera påfallande. Författarinnan har, för att fullända den poetiska bildoingen och måla det fantastiska svärmeri, hvar: densamma NEN vecklat sig, äfven tillagt henne denna improvisations-förmåga; men om den blinda är en lågande skaldiona, ställes denna sida af hennes personlighet för litet fram. Den älskvärdaste bekantskap man gör under genomläsningen af teckningarna ur bvardagslifvet är otvifvelaktigt författarinnans egen personlighet. Oaktadt hon högst sparsamt talat om sig sjelf i faroiljemålningen, der vi förmoda att hon framställt sig under den förträffliga husrådinnan ?B cata Hvardagslags bild, som berättar händelserna, framlyser dock öfverallt i hennes skildringar af den qvinliga personalen, hvilka i vårt tycke utgöra triumfen af hennes teckningsförmåga, en lika djup som skön uppfattning af qvinnans ädla och stilla kallelse, att genom sin tysta verksambet likt eå välgörande genius sprida sällheten omkring sig. Denna egenskap vet hon ännuj förhöia Vänom det sodhiartade och ändeck I upp slag mel. ken: mer öfvå heni än I 1 Pi Vv ulttr dags som Mell Kl Och op un Sa Med, Di Heels Di När Gl Och Ki Allt Hvis Gi Still RK I dej Dy Dem lot