ägna hela sin uppmärksamhet på tidnin-
gen, — Jag tror ni är ett slags vis . . ...
Ni tar säkert hjertlig del i de nyheter den-
na förkunnar eder om edra vänner och
grannar? — . . Men ni röker som en bar-
bar: det är bara den här förargliga pipan
som förorsakar hela er distrvraction. — För
andra gången låg pipan i många bitar på
golfvet. Utan ett taga minsta humör, och
utan att det minsta förändra sin min, äl-
nöjde sig den så kallade skolmästaren alt
förnya sin förra begäran: Kypare .. .-
en ann? pipa. — Hvilken vacker röst!
Min goda man, ni hav antingen en engels
eller en djefvuls tålamod; jag skulle vilja
ge bra mycket för att få se er ond; det
skulle innerligen roa oss. Du sscc En
gammal stjernprydd Major, med en af dessa
ädfa Tyska fysionomier, hvarest öppenhet,
sanvt mod och rättskaffenhet så tydligt äro
utmärkta, och som äfven var i sällskap med
öfversittaren, steg nu fram till denne och
sade sakta, men dock så högt att de när-
maste kunde höra det: Ni bär er åt emot
denna främling, liksom ni vore mindre ve-
tande, och som en narr. Jag låter er härv-
med vela alt delta icke mera roar mig.
Edra kamrvaters frumfasiga glädtighet ökar
ioin förargelse, och öfverröstar knappt det
sorl af ovilja det öfriga sällskapet tillkän-
nagifver öfver ert uppförande. Sluta der-
före, jag tycker det nu kan vara tid der-
till.? Sedan han sagt detta, vände han ho-
BOM FYySgEen och gick in i ett angränsande
ram, Ull bvilket han snart åtföljdes af de
öfriga kamraterna, hvilka med ohämmadt
skratt ölverröstade hans förebråelser.
Placerade omkring ett grönt bord, satte
de sig att spela. Den unga oförskrämda,
som endast af sina kamraters högljudda lö-
je påmintes om sin bjeltedat, vann betyd-
ligt. Men en timma hade knappt förflut:t
förrän den svarte mannen inträdde i spel--
rummet, palkades bonom, klappade ho-
nom sakta på axeln och begärde att få ta-
la några ord med honom alsides. — Licute-
nanten hetraktade bonom med förakt öfver
axeln, utöste några bonumols, och skrattade
honom midt i ansigtet. Herr Eieutenant,
sade den svarte mannen, jag är ingen skol-
mästare, som ni bar behagat kalla mig;
jag bar den äran alt vara commenderande
capiten i Hans Maj:t Konungens af Biitan-
nien tjenst. Ni har förolämpat mig, och
jag fordrar derföre en lysavde upprättelse;
ni är skyldig mig den, och jag hoppas att
pi icke afslår nun begäran; I annat fall
skall jag nog veta att ändå förskaffa mig
den. I morgon bittida, klockan sju, väntar
jag er här. Bevåpna er med pistoler.?
Vår hjelte hade under detta tal stigit
upp och ömsom rodnat och bleknat. Han
svarade med ingevling annat än en djup
huoning, af fruktan säkerligen att hans