PEN BLINDA MODREN.
(Efter Beranger),
Flitigt spinnande ditt lin,
Lyssna till mitt råd, min flicka;
Ren ditt hjerta börjar picka,
Då du nämnas hör Kollin.
Räds, hans vill dig blott förföra!
Blind jag er, men friskt mitt öra
ännu tydligt mäktar höra
ilvarje suck som tyst det når.
Flicka, för hans svek dig akta!
Men — dilt fönster öppnas sakta —
Lise, din spinrock stilla står!
Det är blott för värman skull,
Säger du; — men ämma blickar
Säkert din Kollin du skickar,
Som der nalkaszs älskogsfull.
Nu min ungdom är förliden, å
Blond, som du, jag var den tiden,
Men jag vet, i kärleksstriden
Men jag vet, i kärlekstriden
Huru det till slutet går.
Kärlek segrar ofta, förr än , . . .
Tyst, men någon är på dörren:
2 kv
Cd
Lise, din spinrock stilla står!
Det är vinden, säger du,
Som i lås och nyckel knarrar;
Men min hund, som skällde, darrar;
Som för stryk han gnäller ju!
Flicka, låt till sans dig kalla;
Flyktig är Kollin, som alla,
Och mång bitter tår skall falla
Ned på blomman af din vår.
Ack, om dock min bön dig rörde,
Men, liksom en kyss jag hörde:
Lise, din spinrock stilla står!
Nej, det är min fogel blott,
Säger du, som kring mig kryssar
Och mig ger så ömma kyssår;
Men min vrede blir din lott!
Vet, den ej sig låter råda
Snart förnimma skall sin vådas
Snart du skall förförarn skåda
Flykta bort ur dina spår,