ARN MM KR Lt Np RA MAR BASE TC V APALERE SFR PER LE PRE NERE e förbluifa domstolen, eller åtminstone sauvera apparencerne och arvodet; den består dervuti, alt ej vederlägga motparten utan i det stället erkänna Ullmälena, men förklara dem utgöra det rätta och sanna. Denna krigskonst har Minerva äfven lärt sig: hon vederlägger mig icke, men under hennes skapande hand förvandlas alla brister till förtjenst er. Läsaren har redan sett hur. vår gumma höst för klarar, alt Herr Byström ej bordt återgilva någon ide, något be; srep z då han bildade ? den Christeliga kärleken och frikallar honom från att vånsin göra det 3 sina arbeten; en uppmaning, som ehuru den kommer från sjulfva den Svenska Vishetsgudinnan , vi likväl förmoda , att han i längden torde finna vanskligt att efterkomma. Vi få nu äfven se hur hon möter min anmärkning om hufvadlignrens saknad al öfverjfordiskt uttryck med det inkast alt något öfverjerdiskt ej får linnas i en. grupp som symboliserar en Christlig dygd!! Vet Minerva hvad öfverjordiskt? betyder? är det och kan det vara något annat än, renad, fritt från jordiska lidelser och begär? Haruvida Herr Byström gjort rätt eller ej att försmå ett dylikt uttryck I I 1 ett arbete, som skall föreställa den Christeliga kärleken, lemna vi åt hvar och en att besinna. Rätt löjligt är emedlertid alt åse huru Minerva i sin ifver för Herr 3yströms sak, sitt idkeliga behof alt stödja sig vid något stort namu, och sina fruktlösa bemödanden att ej ramla öfver ända med hela sin argumentation, hakar sig fast vid Raphael, och säger oss midt i synen att hans Madonnor sakna allt ö fverjordiskt uttryck!!! Skada att det öfverjordiska ej är någon traditionell form, någon Myth a la Minerva, bvarölfver man kan ha registret med sig f sickan Her på sin bokhylla, i sådant fall hade måhända ej blil fvit så obarmhertigt bortrisdt af den Mincrviska konstkritiken. Vid andra tillfällen söker Minerva på behävdigare sätt komma ifrån sakeu. Är det fråga om origtiga proportioner mellan öfre och nedre delarne af en hour, om missteknade knän, om insjunkna bröst ) så förklarar hov helt naivt att bon icke; oaktadt flitigt forskande, kunnat upj ptäcka något dylikt. Härom skola vi ej tvista; jag är fullt öfvertygad att Minerva här, måhända för första gången, håller sig vid enkla sanningen. Hade den Genius som inspirevat Minerva 1 sin anticritik, haft öga ) Oaktadt Minervas smutsiga gyckel torde det förlåtas mig att jag , enligt hvad jag för omkring 20 år sedan lärde af Sjögrens Grammatica, nyttjar pluralis, då fråga är om flere personers bröst Eller skulle Minervas mening vara gossarne na tillsammans få tillgodonjuta ett bröst? Det är då i sanning 3