vi Er Jo oMVM Ibiand påminner Minerva, medelst sina argumenter, om en gammal bekant som i sin bv var den lärdaste man, och om hvilken Jag aldrig evinras utan verkligt nöje; jag menar PeerDegn i Holbergs Rasmus Ölontanus. Nar Minerva, medelst en föreläsning öfver huru menniskohalsar äro beskuffade, näpser mig för den nedtryckande tyngd som finnes 1 en viss figurs hufvudbonad, så är det alldeles som om jag hörde sal. Degnuen sjelf, då han på Erasmi fråga, i hvilken skola han studerat? svarar: Ådajectivuinr ct Substantivum genere numero et Caseo conveniunt. Det är ju icke svar på tal, min goda gumma: iivem vet icke att det näppeligen finnes någon skapad meuniska, hvars nacke fortlöper i rät linea med ryggraden, och icke behöfde hon återigen rycka fram med sina konstverksregister Tör att säga oss hvad vi alla veta! Om naturen danat en hals aldrig så framlutande, eller figurens uttryck fordrar denna ställning, så kan det väl i alla fall finnas lätta och tunga hufvudbonader för besagde figur! Att, derest kon förmått det, vederlägga mitt yttrande om den ifrågavarande hufvudklädseln, var hvad Minerva bordt göra, eller ock stillatigande förbigå det, så väl som mycket annat; nu har hon blott snakket noget andet hen i taaget. Det är denna beqväma utväg hon längre fram likaledes tillgripit, då hon, med anledning af mina anmärkningar vid den tredje gossens ställning med högra handen, håller en liten föreläsning ur Laokoon af Lesstng, Öfver den karakteristiska skillnaden meilan de bildande konsterna och de talande. IBenna föreläsning har litet eller intet att göra med det hvarom frågan egentligen är, nvemligeh att bevisa olämpligheten af en Öögonblickligt öfvergående rörelses afbildantde, sculptur cller måleri. Den bevisar blott att Minerva alldeles icke förstår ett ord af hvad jag sagt, och med få ord torde jag få ådagalägga på hvems sida den omätliga okunnigheten är. Hade Minerva ej sjelf tillkännagifvit en så inrotad vedervilja för allt hvad begrepp heter, så kunde hon måbända ha lärt sig att distinqvera sådana, och funnit skillnaden mellan den ögonblickliga Afvergången från ett phenomen till ett annat, och pbenowmenens föränderlighet. Ilon talar blott om denna senare; om den har jag deremot aldrig nämnt ett ord; ej heller kan gossens geste hänföras dertilll För att om möjligt göra denna skillnad fattlig för Minerva, vill jag taga ett af de exempel bland antikens snilleverk, dem hon efter vanan för tjugonde gången upräknar i massa: sjelfva Laokoon. Att figurerne i denna grupp, under dödssmärtan , hvarje ögonblick måste anses antaga nya ställningar, är naturligt; men hvar och en af dessa är dock ett phenomen för sig, en form som uttrycker en positiv idd, och det kan lika litet vara kancetnärn förhidat att nin fatta stanna vid någon dylik öfvergång, emedan den ej imnebär någon idd. Den är blott ett medel till resultat, icke resultatet sjelft, konsten tvingar åskådaren att hvila tankan och ögat vid något, hvarvid de aldrig kunna hvila , och ger sålunda ett obehagligt, naturvidrigt intryck. Dessutom blir detta aldrig klart eller bestämdt. Man vet aldrig om T. ex. handen ämnar fatta, eller nyss släppt? Mycket vore visserligen ännu att I detta ämne anföra, till en djupare och mera vidsträckt deduction af hvad här ofvan blifvit antydt, men hvarken utrymmet eller beskaffenhet af en tidningsartikel, medgifva det för närvarande. . I silt sista nummer eller afdelning af sist lyckligen fulländade månadsbeting, har Minerva låtit påskina en artighet, som sannerligen är rätt löjlig, och likasom stormen efter qvalmet, omedelbart följer på den massa af död boklärdom, hon i det föregående uppdukat, Hon vill bitas, men vet så egentligen icke rätt hvari hon skall hugga sin tand. I sin blinda ifver nappar hon i vädret efter landskapsmålare, porträltmålare och casimirsbyxor, m. m. Dervid undfaller henne en af dessa ofantliga dumheter, som alltid göra epok, och äro tillväckliga att stadga en tidnings ryckte för alla tider. I Politik, Litteratur m. m. är det på denna väg Fäderneslandet och Stockholms-Tidning längesen beredt sig ett odödligt nam. Den tredje personen i det Aristokratiska triumviratet, Minerva, hade hittills ej aflagt mästareprofvet, men beslöt nu att göra detta i konsterne, och si! hon upplät sin mun och talade och sade: Landskapsoch Porträtt-målare borde afhålla sig från att tala om hvad som rörer den egentliga konsten!!! Lyssnen Jalla menniskors barn till den Svenska Vishetsgudinnans orakelspråk, och J, konstens herrar från flydda tidehvarf: Claude Lorrain, BRuysdal, Salvator Rosa, Rubens, Van Dyk Egce. c. fallen i stoftet vid ljudet af den Domsbasun, som föres af den Byströmska Lifoch Konst-Drabanten! Hvad Minerva menar med den egentliga konsten, är väl endast insvept i förtäckta ord, så framt man icke dit vill hänföra hvad hon strax vedanför ordar öfver konsten att göra spisar och marmorbord? Men då det ör ganska möjligt, i synnerhet när man erinrar sig huru forntiden stundom placerade Minervas fågel öfver sina eldstäder, så ber jag om uvisägt att jag så der ironiskt framdragit några berömda namn; ty i denna konstgren, hvars egentlighet vi imgalunda sätta i fråga, har Historien sig icke bekant, att de presterat något, och äro de således, i det fallet, utan all beräkning. Att Minerva ingått I vi :dlyftiga detailler om den enorma summa? bvarmed den christliga kärleken med thy åtföljande Bbihang blifvit betald, var något oförsigtigt. Varlan at ff Aalalt va AA KP Jap så