vi Er Jo o-
MVM
Ibiand påminner Minerva, medelst sina
argumenter, om en gammal bekant som i
sin bv var den lärdaste man, och om
hvilken Jag aldrig evinras utan verkligt nö-
je; jag menar PeerDegn i Holbergs Ra-
smus Ölontanus. - Nar Minerva, medelst en
föreläsning öfver huru menniskohalsar äro
beskuffade, näpser mig för den nedtryckan-
de tyngd som finnes 1 en viss figurs huf-
vudbonad, så är det alldeles som om jag
hörde sal. Degnuen sjelf, då han på Eras-
mi fråga, i hvilken skola han studerat?
svarar: Ådajectivuinr ct Substantivum gene-
re numero et Caseo conveniunt. Det är
ju icke svar på tal, min goda gumma:
iivem vet icke att det näppeligen finnes nå-
gon skapad meuniska, hvars nacke fortlö-
per i rät linea med ryggraden, och icke
behöfde hon återigen rycka fram med sina
konstverksregister Tör att säga oss hvad vi
alla veta! Om naturen danat en hals aldrig
så framlutande, eller figurens uttryck for-
drar denna ställning, så kan det väl i alla
fall finnas lätta och tunga hufvudbonader för
besagde figur! Att, derest kon förmått det,
vederlägga mitt yttrande om den ifrågava-
rande hufvudklädseln, var hvad Minerva
bordt göra, eller ock stillatigande förbigå
det, så väl som mycket annat; nu har hon
blott snakket noget andet hen i taaget.
Det är denna beqväma utväg hon längre
fram likaledes tillgripit, då hon, med an-
ledning af mina anmärkningar vid den tred-
je gossens ställning med högra handen, hål-
ler en liten föreläsning ur Laokoon af Les-
stng, Öfver den karakteristiska skillnaden
meilan de bildande konsterna och de talande.
IBenna föreläsning har litet eller intet att
göra med det hvarom frågan egentligen är,
nvemligeh att bevisa olämpligheten af en Öö-
gonblickligt öfvergående rörelses afbildantde,
sculptur cller måleri. Den bevisar blott att
Minerva alldeles icke förstår ett ord af
hvad jag sagt, och med få ord torde jag
få ådagalägga på hvems sida den omätliga
okunnigheten är. Hade Minerva ej sjelf
tillkännagifvit en så inrotad vedervilja för
allt hvad begrepp heter, så kunde hon må-
bända ha lärt sig att distinqvera sådana, och
funnit skillnaden mellan den ögonblickliga
Afvergången från ett phenomen till ett an-
nat, och pbenowmenens föränderlighet. Ilon
talar blott om denna senare; om den har
jag deremot aldrig nämnt ett ord; ej heller
kan gossens geste hänföras dertilll För att
om möjligt göra denna skillnad fattlig för
Minerva, vill jag taga ett af de exempel
bland antikens snilleverk, dem hon efter
vanan för tjugonde gången upräknar i mas-
sa: sjelfva Laokoon. Att figurerne i den-
na grupp, under dödssmärtan , hvarje ögon-
blick måste anses antaga nya ställningar, är
naturligt; men hvar och en af dessa är
dock ett phenomen för sig, en form som
uttrycker en positiv idd, och det kan lika
litet vara kancetnärn förhidat att nin fatta
stanna vid någon dylik öfvergång, emedan
den ej imnebär någon idd. Den är blott ett
medel till resultat, icke resultatet sjelft,
konsten tvingar åskådaren att hvila tan-
kan och ögat vid något, hvarvid de al-
drig kunna hvila , och ger sålunda ett obe-
hagligt, naturvidrigt intryck. Dessutom blir
detta aldrig klart eller bestämdt. Man vet
aldrig om T. ex. handen ämnar fatta, eller
nyss släppt? Mycket vore visserligen ännu
att I detta ämne anföra, till en djupare och
mera vidsträckt deduction af hvad här of-
van blifvit antydt, men hvarken utrymmet
eller beskaffenhet af en tidningsartikel, med-
gifva det för närvarande. .
I silt sista nummer eller afdelning af
sist lyckligen fulländade månadsbeting, har
Minerva låtit påskina en artighet, som san-
nerligen är rätt löjlig, och likasom stormen
efter qvalmet, omedelbart följer på den
massa af död boklärdom, hon i det föregå-
ende uppdukat, Hon vill bitas, men vet
så egentligen icke rätt hvari hon skall hug-
ga sin tand. I sin blinda ifver nappar hon
i vädret efter landskapsmålare, portrält-
målare och casimirsbyxor, m. m. - Dervid
undfaller henne en af dessa ofantliga dum-
heter, som alltid göra epok, och äro tillväck-
liga att stadga en tidnings ryckte för alla
tider. I Politik, Litteratur m. m. är det
på denna väg Fäderneslandet och Stock-
holms-Tidning längesen beredt sig ett o-
dödligt nam. Den tredje personen i det A-
ristokratiska triumviratet, Minerva, hade
hittills ej aflagt mästareprofvet, men beslöt
nu att göra detta i konsterne, och si! hon
upplät sin mun och talade och sade: Land-
skaps- och Porträtt-målare borde afhålla
sig från att tala om hvad som rörer den e-
gentliga konsten!!! Lyssnen Jalla menni-
skors barn till den Svenska Vishetsgudin-
nans orakelspråk, och J, konstens herrar
från flydda tidehvarf: Claude Lorrain,
BRuysdal, Salvator Rosa, Rubens, Van
Dyk Egce. c. fallen i stoftet vid ljudet af
den Domsbasun, som föres af den Byström-
ska Lif- och Konst-Drabanten! Hvad Mi-
nerva menar med den egentliga konsten, är
väl endast insvept i förtäckta ord, så framt
man icke dit vill hänföra hvad hon strax
vedanför ordar öfver konsten att göra spi-
sar och marmorbord? Men då det ör gan-
ska möjligt, i synnerhet när man erinrar sig
huru forntiden stundom placerade Minervas
fågel öfver sina eldstäder, så ber jag om uvi-
sägt att jag så der ironiskt framdragit nå-
gra berömda namn; ty i denna konstgren,
hvars egentlighet vi imgalunda sätta i fråga,
har Historien sig icke bekant, att de preste-
rat något, och äro de således, i det fallet,
utan all beräkning.
Att Minerva ingått I vi :dlyftiga detailler
om den enorma summa? bvarmed den
christliga kärleken med thy åtföljande Bbi-
hang blifvit betald, var något oförsigtigt.
Varlan at ff Aalalt va AA KP
Jap så