samma grad af anonymitet som t. ex. sam-
ma bokstaf under en insänd artikel i Sven-
ska Minerva skulle kunna gifva dess för-
fattare.
Allt hvad vii det föregående upptagit till
besvarande, innehölls i första numret af Mi-
nervas konstkritik, och derutöfver ännu nå-
gra små osanningar och; förvrängningar,
h varmed den. kloka gumman till Herr By-
ströms favör ville göra Aftonbladets uppsats
förhatlig inför hela allmänheten, (t. ex. att jag
skulle yttrat något sådant som att Hr By-
ström vore en ganska medelmåttig könst-
när c.), Jag anser ej nödigt att veder-
lägga dessa, emedan de egentligen blott be-
visa Minervas mauvaise humeur och ingen-
ting vidare. Detta anfall, var i öfrigt blott
att betrakta såsom etl slägs skärmytsel, en
flankör-attack, för att litet grand harassera
fienden. Efter en hel veckas förlopp, och
ett förskräckligt grasserande i såväl det
Korsgl. som en hop andra bibliotheker, fö-
ga mindre blodigt än den märkvärdiga ba-
taljen i Magister Wiborgs boklåda (se Ba-
bels torn norr ut), hann Minerva att be-
hörigen ordna och i täta phålanger samla
sina kärntroppar af sophismer, citationer och
utdrag ur lärda verk, boktitlar med thy
vidlådande volymtal, format och trycknings-
ort m. m,, och bröt nu löst öfver mig med
denna massa af lärdom, förmodligen i af
sigt att alldeles mörda, qväfva eller åtmin-
stone insöfva mig. Detta sistvämnda hade
säkert lyckats, med tillhjelp af de digra no-
terna, om massan verkeligen varit så gedi-
gen som den såg ut. Vid närmare påseen-
de bestod dock en stor del af utdrag ur
min egen uppsats, den jag ej för andra
gången behöfde genomläsa, och det öfriga
var, tack vare de handsbreda marginalerna
och mellanslagen, åtminstone till qvantite-
ten, drägligt nog. — Det gör mig rätt ondt
om Miveiva, som i den stabkd sommarhet-
tan gjort sig en så oerhörd möda, och så
många gånger nödgats oroa sin digestiön —
allt för min skull och för att undervisa mrs
om hvad jag, upprigtigt sagdt, till större
delen förut vwvisste,
Lyckligtvis behöfver jag ej vid gransk-
ningen af den nya lagstiftning Minerva vill
införa inom konstens verld, trötta allmän-
heten med en dylik vidlyftighet. Lyckas
det mig att visa orimligheten af de grun-
der hvarpå hela den vidunderliga byggna-
den blifvit uppförd, så är naturligtvis med
detsamma domen fälld öfver denna. Jag vill
till en början låta Minerva sjelf tala, Se-
dan hon benäget förkunnat alt jag går en
helt ännan väg än Hr Byström, en väg som
löper parallelt med den hyarpi han funnit
Åeen Christliga kärleken? tillägger hon :
MllrakasrsAna nr NPDuetasaa kan Ah Ulltss mrmed Alle