Det är i sanning bedröfligt alt förnimma
det en person som slagit sig på publicismen,
och på köpet tagit sjelfva vishetsgudinnan
till skylt, kan vara så alldeles utan både
egentligt konststudium (bvilket man dock
mindre kan förtänka honom) och till och
mel den vanliga humanistiska bildning, som
i estethik och konst plär gilva några ge-
nerella grundbegrepp, om också icke annat,
— att han will åtaga sig inför allmänheten
våstå det begreppet , iden i ett konstverk,
allde!es icke angår konstnären! Och hvad
sätter han då i dess ställe? jo ett ord som
ban kallar Myth och som af den verkliga
Mythen, ej, under hans hand, får behålla
mer än dess yttersta ytligaste bemärkelse,
af traditionell form. Finnes det då någon
traditionell form i konsterna, för hvilken
icke ett begrepp, sannt eller icke, ursprung-
ligen legat till grund? Formen kan endast
så länge uppfattas såsom ett konstverk , i
detta ords högsta, fulla bemärkelse, som
detta begrepp klart framstår derur. Bort-
faller det, så återstår visserligen det värde
figuren i och för sig sjelf eger; men med
betydelsen har dock dess innersta väsende
gått förloradt för åskådaren.
Antiken visste detta. Den försökte icke
att i bildande konst återgifva annat än kla-
ra, bestämda ideer och genom attributer af
en djup poetisk, genom seklerna gäliande
betydelse, höjde den sina. konstverk öfver
alla vexlingar af tider och lynnen. Antikens
afbildningar af dundrets och krigets gud,
af Kärlekens gudinna m, m, skola städse för
hvar och en som ej saknar uppfattnings-
förmåga, äfven om han aldrig hört omta-
las Jupiter , Mars, Venus, ega den; betydel-
se Mythen innefattar. Hvari ligger orsaken
härtill? Visserligen mycket i attrvibuternes
sinprika nppfinning, men mest iklarheten af
den ide figuren uttrycker. Vore mytben
ingenting annat än en traditionell form,
såsom Minerva vill hafva det, så skulle
hvarje mansfigur med örn och blixt vara
en; Jupiter, och sjelfva den fordna ryktbara
Borgmästarinnans i Trosa beläte? en Venus,
om man blott placerade det i en vagn, dragen
af tvänne turturdufvor. Detta. vore visst
ganska beqvämt för en bop halfkonstnärer
som aldrig förmått höja sig till idgen, utan
i gravursamlingar och museer hopletat de
yttre typerne till sina arbeten, obekymrade
om de dervid, då de skola afbilda t. ex.
en Juno, frambringa antingen en karl el-
ler en Venus.
Den afart af Mythiska föreställningar
Minerva vill göra gällande, u opkom först
efter konstens fullkomliga förfall... Minerva
erkänner det sjelf, och ensamt detta borde
öra henne litet försigtigare med det pris
hon tilldelar den. Catholska religionens
och de sydländska nationernas lynnen 1 för-
ening, fordrade en hild, ett tecken för snart
sagdt hvarje föreställning. Den öfvervägande
subiectiviteten i Christendomens caracter