hvarken är eller troligen nånsin blir leda-
motaf någon academi. Jag ber Minerva derfö-
re lugna sin uprörda, bäl vande fantasi, och be-
S
dyrar heligt att jag aldrig hbvarken tänkt
eller tänker, genom något slåos arbete, vare
Do
sig I gips eller marmor, träda hennes klicn-
ters förtjenst eller: odödlighet för nära, Det
hindrar ju icke att både jag, och många andra
med mig, kuvna tycka att vissa arbeten be-
talas enormt.? Så mycket i afscende på
min Jalouste de måetier. Muruvida det är
jalousie de melicr, amourpropre: blesse ,
eller någon annan Fransk glosa som spökar
i Mivervas uppsats, vill jag af skyldig
gravnlagenshet nu icke undersöka.
Att en kaonust-artikel innästlat sig i Af-
tonbladet, deröfver låtsar Minerva mycken
förundran. Det är elt litet roligt ord det
der innästla, serdeles när det nyttjas af
en tidning som wvisligen nästan aldrig låtit
undfalla sig något i Ästhetik och konst,
till en som i dessa ämnen under årets löpp
lemnat flere uppsatser än någon annan, Heim-
dall måhända undantagen.
Om Minerva visar liten -hofsamhet och
mycken ondska mot Akademien, så är hon
deremot så mycket artigare mol mig. Skul-
le väl den behagsjuka Guniman hafva nå-
gon aflägsen speculation på min ringa per-
son? Hon säger mig ju idel artigheter.
Först kallar hon mig en konstförvandt —
i sanning ett ganska vackert ord för att ut-
trycka den frändskap, hvaruti hvarje värm
vän af konsten står till densamma. Litet
längre fram behagar hon upphöja mig till
en Hercules, och slatligen måste en hel
Konst-Akademi lägga sina hufvuden till-
bopa? för att tillvägabringa den obetydliga
ertikel jag, efter mina oförgripliga ådigter,
sammanskrifvit. Visserligen låtsar hon då
öch då näpså mig för min okunnighet, men
det kan, såsom 1 rak motsats med suppo-
sistionen om Akademien, ej vara annat än
ett skämt, eller. måhända en släng af den
föla ovana, att docera I tid och otid, som
alltid hänger 1 gamla öfvergilna Guver-
nanter.
Minerva ;skämtar likvälicke alltid. Tvert-
om antar hon emellanåt en bister och hög
tön, då hon skall kämpa för sin älsklibgs
stora, ryktbarhet, Hon är aldeles icke nöjd
omsbon ej åt honom kan eröfra första rum-
met, och hela hennes vrede har synbarli-
gen uppkommit af Aftonbladets gruf-
liga blasfemi, att våga draga i tvifvels-
wäl huruvida Herr Byströn: är den Jör-
ste Konstnär Sverige för närvarende äger,
hvilket Minerva i sitt oförsigtiga nit rent
ut påstår. Vi säga med flit oförsigtiga,
ty den som med bibehållen sans, vill förskaffa
priset bland medtäflare åt någon vän, den bör-
oa oo Ts oo OP akan ARP