hvarken är eller troligen nånsin blir ledamotaf någon academi. Jag ber Minerva derföre lugna sin uprörda, bäl vande fantasi, och beS dyrar heligt att jag aldrig hbvarken tänkt eller tänker, genom något slåos arbete, vare Do sig I gips eller marmor, träda hennes klicnters förtjenst eller: odödlighet för nära, Det hindrar ju icke att både jag, och många andra med mig, kuvna tycka att vissa arbeten betalas enormt.? Så mycket i afscende på min Jalouste de måetier. Muruvida det är jalousie de melicr, amourpropre: blesse , eller någon annan Fransk glosa som spökar i Mivervas uppsats, vill jag af skyldig gravnlagenshet nu icke undersöka. Att en kaonust-artikel innästlat sig i Aftonbladet, deröfver låtsar Minerva mycken förundran. Det är elt litet roligt ord det der innästla, serdeles när det nyttjas af en tidning som wvisligen nästan aldrig låtit undfalla sig något i Ästhetik och konst, till en som i dessa ämnen under årets löpp lemnat flere uppsatser än någon annan, Heimdall måhända undantagen. Om Minerva visar liten -hofsamhet och mycken ondska mot Akademien, så är hon deremot så mycket artigare mol mig. Skulle väl den behagsjuka Guniman hafva någon aflägsen speculation på min ringa person? Hon säger mig ju idel artigheter. Först kallar hon mig en konstförvandt — i sanning ett ganska vackert ord för att uttrycka den frändskap, hvaruti hvarje värm vän af konsten står till densamma. Litet längre fram behagar hon upphöja mig till en Hercules, och slatligen måste en hel Konst-Akademi lägga sina hufvuden tillbopa? för att tillvägabringa den obetydliga ertikel jag, efter mina oförgripliga ådigter, sammanskrifvit. Visserligen låtsar hon då öch då näpså mig för min okunnighet, men det kan, såsom 1 rak motsats med supposistionen om Akademien, ej vara annat än ett skämt, eller. måhända en släng af den föla ovana, att docera I tid och otid, som alltid hänger 1 gamla öfvergilna Guvernanter. Minerva ;skämtar likvälicke alltid. Tvertom antar hon emellanåt en bister och hög tön, då hon skall kämpa för sin älsklibgs stora, ryktbarhet, Hon är aldeles icke nöjd omsbon ej åt honom kan eröfra första rummet, och hela hennes vrede har synbarligen uppkommit af Aftonbladets grufliga blasfemi, att våga draga i tvifvelswäl huruvida Herr Byströn: är den Jörste Konstnär Sverige för närvarende äger, hvilket Minerva i sitt oförsigtiga nit rent ut påstår. Vi säga med flit oförsigtiga, ty den som med bibehållen sans, vill förskaffa priset bland medtäflare åt någon vän, den böroa oo Ts oo OP akan ARP