ve den. Artisterne, eller, enligt S. Simons iefinition, de som genom konstens gudomliga eid lifva menniskorna, blifva tillika deras Prester, äfvensom samhällets Chefer genöm val tagas ibland de förste artisterne. Man och qvinna ega lika rättigheter, i följd byvaraf äfven qvinnorna välja sina chefer eller Prestinnor. Den högsta manliga, och den högsta qvinliga chefen utgöra tillsammans den högsta makten. Dessa utnämna sig till biträde andra chefer, manliga och q vinliga, för vetenskapen och industrien. Genom dessa olika chefer eller föreståndare utdelas nu åt hvar och en den plats hvartill hans fallenhet bestämt honom i samhället, sedan allas naturanlag blifvit utrönta genom en öfver hela samhället lika delad allmän uppfostran på statens bekostnad. Ingen beskattning finnes, men för att ändock kunna bestrida Statens nödiga utgifter, upphäfves all arfsrätt, äfvensom ägande-rätt till fastighet. Allt tillhör Staten som utdelar deraf enligt den ofvan antydde hufvudprincipen, åt hvar och en efter dess förmåga, och åt hvarje förmåga enligt dess verksamhet. All egennytta kommer således att upphöra. Hvarje samhällsmedlem blir en offentlig man, som handlar endast afintresse för det hela. Sådant är, i största korrthet hufvudinnehållet af Saint Simons lära. Hvar och en finner, vid första ögonkastet derå, att namvet religion är en aldeles oriktig benämning för densamma. Åtminstone är allt som kan hänföras under detta begrepp, af Saint Simons satser, ingalunda någon ny religion. Att menskligheten bör betraktas som en allmän förening, der kärleken till nästan utgör ett hufvudmotiv och själen i hvarje handling; är ingenting annat än den Gudomlige Försonarens egen milda lära och moral, hvilken ännu i dag predikas i hela den christna kyrkan, om också icke uppfylld i verkligheten; och den andra hufvudsatsen, att åt hvarje samhällsmedlem skall tilldelas enligt dess förmåga och åt hvarje förmåga enligt dess verksamhet, är samma christendomens anda, som den nyare tiden sökt ingjuta i de politiska begreppen såsom själen i alla fria samhällen, Ifrån denna sida betraktad, har Saint Simonismen ingenting nytt hvarken för tron eller förnuftet; den är endast ett klart och konseqvent uttryck af reformationens idd och de nyare filosofernes identitets lära. Men detta utgör, om också grunden och ändamålet, likväl icke hufvudsaken isystemet. Hvad som utmärker Saint Simonismen såsom en serskild sekt, eller skiljd från alla föregående, är den yttre orcanism af samhället hvarigenom dess stiftare sökt alt realisera den moraliska förädlingen och framskridandet. I detta afseende har St. Simon icke åtnöjt sig, att i likhet med föregående politiska reformatörer yrka upphäfvande af alla yttre företrädesrättig