vi setiermöra åter måste Tylla genom nya skatter),
wiäjpullc väl sådan skyldighet icke kurna härle-
das från annan grund än att det äfven ålåg hvarje
enskild, som äger något, att dela med sig till de
märmaste fattige. Det vore då i alla fäåll mycket
enklare, alt anbefalla de förmögne innevånarne
inom hvarje Lin eller Socken att gratis föda sina
filtige, än att först i form af skatter uppbära
ienna utskyld, oci sedan genom långväga och myc-
ket mer kostsamma operationer åter utdela und-
gättningen till de som intet äga. Men nu Iarer
väl ingen menniska påstå, att de i samhället som
äga något, derföre äro ovilkorligen och lagligen
förbundne att dela med sig till de som intet äga.
Vi tala icke här om den Chvristliga skyldigheten
stt hjelpa sin nästa, hvilken icke står under nå-
gon verldslig kontroll och deruti en hvar följer
salt samvetes röst, utan vi tala blott om den ju-
ridiska. En sådan, om den finnes påbuden, skulle
ja epphäöfva all ägande-rätt och med detsamma
n
lit samhälle. De fattige skulle erhålla en rättig-
bet öfver de rikas egendom, som snart skulle försätia
Alesamman i fattigdom ; också der lagar i andra län-
ler v!gått hafva under misstag härutinnan de mest
vörstörande följder deraf uppstått och fattigdoraen
örfärligen utbredt sig. Uti våra egna civila la-
varv finues ej ett ord om skyldigheten att under-
vålla de fattiga, och hvad som derom finnes ordadt
Kyrkolagen saknar den bestämdhet hyarförutan
ngen lag är verkställbar. Det heter väl der: att
varje Socken skall försörja sine eone fattige ,
exvid Guds lag egentligen åberopas till grund;
nen härmed menas cycutligen ingenting annat, än
Al en anvisning gifvee på den lämpligaste vidd
ler krets inom hyilken serskilda öfverenskom-
nelser i sådant ändamål böra uppgöras. Den
möjlighet all nödstäldhet en annan tid kan träffa
ie förmögne — är en bevekelsegrund att ingå
socknevis ett gemensamt! slags försäkrings-Bolag ,
ch atl så långt egen vilja och omdöme pröfvar
möjlist och nödigt, genom förenade krafter af de
örmögnare bispringa de faliigare, dervid i be-
raktande alltid konmmer, i hvad mohn den falti-
se 1 sitt välstånd bidragit tll samhällets förkof-
an eller ej. Då delta likväl är enda grunden för
altigvärds-skyldigheten, och skyldigheten således
ängt ifrån att vara ovilkorlig, är desto mer vil-
sarlig, som det icke är bestämdt hvilka som e-
entligen skola anses för fattige eller huru myc-
et gifvas skall, wuiandomsrätlten härom är öf-
serlemnad åt gifvarne sjelfva; så kunnen J mina
änner ju tydligen tinna, att om en Socken ej har
lägon mera bestämd skyldighet att underhålla si-
ra fattige (churu de alltid skola tillåtas vistas in-
wm Socknen i hänvdelse fråga derom uppstår) -——
u kan ju icke eller- del allmänna , Staten och
Stats-Kassan, utan den högsta orimlighet, förbin-
as att nldela allmosor, Nej! så visst det är en
f samhälls-inrättningens dyrbaraste fördelar och
f Styrelsens skönaste prerogativer, att den kan
acd samlade krafter och medel komma enskilte till
jelp då olycka påkommer och förligenhet tUyc-
så visst är det ock, att sådan undsättning
idrig bör sträckas längre, än under vilkor af in-
en förlust för det allmänna och förlust för sta-
en skall ju ovilkorligen alltid inträffa, 1
Cr,
om de
om icke kunna betala undsättnings-spannemålon
kulle erhålla den för intet. Undsättningar borde
erföre i min tanka aldrig meddelas utan i form
f låncbiträden och tillfällen till förtjenster vid
rbeten som gagna det allmänna Så ofta stats-
rakten utöfver denna krets vill inblanda sin bjelp,
2 förvärrar den snarare det onda, och ofta, till
sempel, då skatterna lika strängt prässar ut der
KT - ee .- - TT - nr KM oo a
hjäl? jag svarar den Christliga välviljan för med-
menniskor förbjude och förekomme sådant att ske.
Den möjlighet att nödställdhet en annan tid kan
träffa en sjelf, öppna hjertat till barmhertighet,
och en hvar gifye hvad han förmår, och detta räc-
ke så långt det kan; men rättvisan kan fråndöm-
ma den fajtige all hjelp, ja den kan i sina do-
mar vara ännu förfarligarc, och ändock icke upp-
höra alt vara rättvis. Från förflutna tider bere-
dande orsaker, som innebära misstag och. sjelfs-
våldiga vanor, kunna ju en gång utbrista i verk-
ningar, och deryvid visa sig så förstörande och vidt
omfattande, att ingen hjelp är möjlig, Hvad som
en gång är orätt skett, måste såsom cen .orsak med-
föra sin verkan; sällan kunna de svåra påföljder-
na deraf undvikas; bättre är säledes att förekom-
ma det onda genom förbättringar och ireformer i
tid.
Att klart inse det 3ytterst rätta i detta fall är
högst nödvändigt och leder äfven till de vigtiga-
ste slutsatser, när man vill rätt bedömma ordsa-
kerna till allmänna välståndets till- eller aftagan-
de öfver hela landet. Förrän folket i massa lärer
sig inse, alt ingen födes med rättighet att af an-
nan tilltvinga sig sina behof, i hvad händelse som
helst, utan att hvar och en, såsom sin cgen lyc-
kas smed, måste hvila med sina förhoppningar,
endast på egen flit och omtanka; förr än de för-
nummit, alt den hjelp hvartill de af andra sam-
hällsmedlemmar kunna vara berättigade, endast
härflyter från det tillskott en hvar förut gjort i
del gemensamma försäkrings-bolaget och att seåle-
des den som icke tillskjutit eller tillskjuta vill,
har ingen rätt att påkalla undsättnings-utdelnia-
gar; förrän de tillika lärt sig förstå, hvadan det
kommer alt fattigiomen kryper öfver dem allt
mer och mer, så att allt flere och flere sättas ur
stånd att genom tillskjutande af sin skärf bibe-
hålla sin fördelaktighet i samhälls-fonden , förr
skall icke eller det onda kuuna botas, än mindre
blifva botadt, och slutligen skall äfven, under me-
delmättiga år, nöd inställa sig för hela deras ö-
kade antal, som ingenting hafva att, som man sä-
ger, vända i penningar, till lifsmedels inköpande,
I den mån de fatligas antal tillvexer, Ulliaga
också rysligheter af alla slag. Liderlighet, lättja
och ärelöshet gå faltigdomen tätt i spåren. Tjuf-
nad blir ett af de mest anlitade näringsfängen, och
under allmän osäkerhet skall derna af naturen
eljest välsignade bygd slutligen icke bli lika kär
för dem, som der en gång bosatt sig. JLåtom oss
derföre, medan tid ännu är, allvarligt söka före-
komma, i bvad vi kunna, ett djupare sjunkande i
fattigdomens aforund, hvarur ingen hvarken kan
eller vill hjelpa oss, sedan vi dertill sjelfve för-
lorat förmågan; och låtom oss noga, för detta än-
damål, begrunda orsakerna, på det vi klarare må
kunna inse botemedlen.
I jörsta rummet, såsom allmännast verkande di-
ver hela landet och derföre, chwru icke förr än i
sin ytterlighet så märkbare som på andra ställen
i Riket, sätter jag de, under de 15 år jag före-
tagit mig alt observara, alltfort ökade allmänna
skatterna, Då J inselt hvad fattigdomen ritteli-
gen är, eller: brist på öfverskott, kuunen J väl
också finna hvad dess motsats, eller förmögenhet
vill säga, nemligen ägandeaf ett vid påkomman-
de behof användbart öfverskott. —J kunnen äfven
finna att brist på förmögenhet icke är så lätt syn-
bar, förr än sista skärfven är medtagen. DPerföre
tala vissa nationeas snyltgäster om folkets förmö-
genhet och förmåga att draga ytterligare skatter,
blott de ee alt det ännon lefyer. J kunnen för öf-
rigl finna, om det är möjligt att förmögenhet kan
. Q Oo 1 se . re 2
till sina faollmäk
för bästa köpet,
het till deras sh
skatte-bidrag vä
yenheten.
I
Framtidens
Simon. En k
Religionsläran,
skrifter. 49 s
För dem so!
artiklarna kun
begrepp om de
Saint Simon p
ta lilla arbete
lig uppställnit
deraf, säkert I
seende den Si
ende gjort, d
samma å ena
dess förlöjligan
ne om icke til
kedia åtminsto
uppmärksamhe
För dem af
ke hunnit förs
en närmare no
satserne härom
i korrthet fra
lerna.
Saint Simon
mensklighetens
förääljag och .
vägabrivga ett
Simon sig en a
hyvarken skull
anser, eller sal
inom nationerr
hela menskligh
ra dessa moral
stämmelser pra
dem så tillämp
timliga förhålla
je person skall
ga, och åt hva
samhet. Detta
första och stor
sådant låter sig
hällenas närvea
komliga omska
redande åtgärd
Uti hvarje s
en känner, elt
försedde med 1y
lefva sin tid Ah
ett stort antal
nad af samhäll
strvräfva för sitt