vi setiermöra åter måste Tylla genom nya skatter), wiäjpullc väl sådan skyldighet icke kurna härledas från annan grund än att det äfven ålåg hvarje enskild, som äger något, att dela med sig till de märmaste fattige. Det vore då i alla fäåll mycket enklare, alt anbefalla de förmögne innevånarne inom hvarje Lin eller Socken att gratis föda sina filtige, än att först i form af skatter uppbära ienna utskyld, oci sedan genom långväga och mycket mer kostsamma operationer åter utdela undgättningen till de som intet äga. Men nu Iarer väl ingen menniska påstå, att de i samhället som äga något, derföre äro ovilkorligen och lagligen förbundne att dela med sig till de som intet äga. Vi tala icke här om den Chvristliga skyldigheten stt hjelpa sin nästa, hvilken icke står under någon verldslig kontroll och deruti en hvar följer salt samvetes röst, utan vi tala blott om den juridiska. En sådan, om den finnes påbuden, skulle ja epphäöfva all ägande-rätt och med detsamma n lit samhälle. De fattige skulle erhålla en rättigbet öfver de rikas egendom, som snart skulle försätia Alesamman i fattigdom ; också der lagar i andra länler v!gått hafva under misstag härutinnan de mest vörstörande följder deraf uppstått och fattigdoraen örfärligen utbredt sig. Uti våra egna civila lavarv finues ej ett ord om skyldigheten att undervålla de fattiga, och hvad som derom finnes ordadt Kyrkolagen saknar den bestämdhet hyarförutan ngen lag är verkställbar. Det heter väl der: att varje Socken skall försörja sine eone fattige , exvid Guds lag egentligen åberopas till grund; nen härmed menas cycutligen ingenting annat, än Al en anvisning gifvee på den lämpligaste vidd ler krets inom hyilken serskilda öfverenskomnelser i sådant ändamål böra uppgöras. Den möjlighet all nödstäldhet en annan tid kan träffa ie förmögne — är en bevekelsegrund att ingå socknevis ett gemensamt! slags försäkrings-Bolag , ch atl så långt egen vilja och omdöme pröfvar möjlist och nödigt, genom förenade krafter af de örmögnare bispringa de faliigare, dervid i beraktande alltid konmmer, i hvad mohn den faltise 1 sitt välstånd bidragit tll samhällets förkofan eller ej. Då delta likväl är enda grunden för altigvärds-skyldigheten, och skyldigheten således ängt ifrån att vara ovilkorlig, är desto mer vilsarlig, som det icke är bestämdt hvilka som eentligen skola anses för fattige eller huru mycet gifvas skall, wuiandomsrätlten härom är öfserlemnad åt gifvarne sjelfva; så kunnen J mina änner ju tydligen tinna, att om en Socken ej har lägon mera bestämd skyldighet att underhålla sira fattige (churu de alltid skola tillåtas vistas inwm Socknen i hänvdelse fråga derom uppstår) -—— u kan ju icke ellerdel allmänna , Staten och Stats-Kassan, utan den högsta orimlighet, förbinas att nldela allmosor, Nej! så visst det är en f samhälls-inrättningens dyrbaraste fördelar och f Styrelsens skönaste prerogativer, att den kan acd samlade krafter och medel komma enskilte till jelp då olycka påkommer och förligenhet tUycså visst är det ock, att sådan undsättning idrig bör sträckas längre, än under vilkor af inen förlust för det allmänna och förlust för staen skall ju ovilkorligen alltid inträffa, 1 Cr, om de om icke kunna betala undsättnings-spannemålon kulle erhålla den för intet. Undsättningar borde erföre i min tanka aldrig meddelas utan i form f låncbiträden och tillfällen till förtjenster vid rbeten som gagna det allmänna Så ofta statsrakten utöfver denna krets vill inblanda sin bjelp, 2 förvärrar den snarare det onda, och ofta, till sempel, då skatterna lika strängt prässar ut der KT ee .TT nr KM oo a hjäl? jag svarar den Christliga välviljan för medmenniskor förbjude och förekomme sådant att ske. Den möjlighet att nödställdhet en annan tid kan träffa en sjelf, öppna hjertat till barmhertighet, och en hvar gifye hvad han förmår, och detta räcke så långt det kan; men rättvisan kan fråndömma den fajtige all hjelp, ja den kan i sina domar vara ännu förfarligarc, och ändock icke upphöra alt vara rättvis. Från förflutna tider beredande orsaker, som innebära misstag och. sjelfsvåldiga vanor, kunna ju en gång utbrista i verkningar, och deryvid visa sig så förstörande och vidt omfattande, att ingen hjelp är möjlig, Hvad som en gång är orätt skett, måste såsom cen .orsak medföra sin verkan; sällan kunna de svåra påföljderna deraf undvikas; bättre är säledes att förekomma det onda genom förbättringar och ireformer i tid. Att klart inse det 3ytterst rätta i detta fall är högst nödvändigt och leder äfven till de vigtigaste slutsatser, när man vill rätt bedömma ordsakerna till allmänna välståndets tilleller aftagande öfver hela landet. Förrän folket i massa lärer sig inse, alt ingen födes med rättighet att af annan tilltvinga sig sina behof, i hvad händelse som helst, utan att hvar och en, såsom sin cgen lyckas smed, måste hvila med sina förhoppningar, endast på egen flit och omtanka; förr än de förnummit, alt den hjelp hvartill de af andra samhällsmedlemmar kunna vara berättigade, endast härflyter från det tillskott en hvar förut gjort i del gemensamma försäkrings-bolaget och att seåledes den som icke tillskjutit eller tillskjuta vill, har ingen rätt att påkalla undsättnings-utdelniagar; förrän de tillika lärt sig förstå, hvadan det kommer alt fattigiomen kryper öfver dem allt mer och mer, så att allt flere och flere sättas ur stånd att genom tillskjutande af sin skärf bibehålla sin fördelaktighet i samhälls-fonden , förr skall icke eller det onda kuuna botas, än mindre blifva botadt, och slutligen skall äfven, under medelmättiga år, nöd inställa sig för hela deras ökade antal, som ingenting hafva att, som man säger, vända i penningar, till lifsmedels inköpande, I den mån de fatligas antal tillvexer, Ulliaga också rysligheter af alla slag. Liderlighet, lättja och ärelöshet gå faltigdomen tätt i spåren. Tjufnad blir ett af de mest anlitade näringsfängen, och under allmän osäkerhet skall derna af naturen eljest välsignade bygd slutligen icke bli lika kär för dem, som der en gång bosatt sig. JLåtom oss derföre, medan tid ännu är, allvarligt söka förekomma, i bvad vi kunna, ett djupare sjunkande i fattigdomens aforund, hvarur ingen hvarken kan eller vill hjelpa oss, sedan vi dertill sjelfve förlorat förmågan; och låtom oss noga, för detta ändamål, begrunda orsakerna, på det vi klarare må kunna inse botemedlen. I jörsta rummet, såsom allmännast verkande diver hela landet och derföre, chwru icke förr än i sin ytterlighet så märkbare som på andra ställen i Riket, sätter jag de, under de 15 år jag företagit mig alt observara, alltfort ökade allmänna skatterna, Då J inselt hvad fattigdomen ritteligen är, eller: brist på öfverskott, kuunen J väl också finna hvad dess motsats, eller förmögenhet vill säga, nemligen ägandeaf ett vid påkommande behof användbart öfverskott. —J kunnen äfven finna att brist på förmögenhet icke är så lätt synbar, förr än sista skärfven är medtagen. DPerföre tala vissa nationeas snyltgäster om folkets förmögenhet och förmåga att draga ytterligare skatter, blott de ee alt det ännon lefyer. J kunnen för öfrigl finna, om det är möjligt att förmögenhet kan . Q Oo 1 se . re 2 till sina faollmäk för bästa köpet, het till deras sh skatte-bidrag vä yenheten. I Framtidens Simon. En k Religionsläran, skrifter. 49 s För dem so! artiklarna kun begrepp om de Saint Simon p ta lilla arbete lig uppställnit deraf, säkert I seende den Si ende gjort, d samma å ena dess förlöjligan ne om icke til kedia åtminsto uppmärksamhe För dem af ke hunnit förs en närmare no satserne härom i korrthet fra lerna. Saint Simon mensklighetens förääljag och . vägabrivga ett Simon sig en a hyvarken skull anser, eller sal inom nationerr hela menskligh ra dessa moral stämmelser pra dem så tillämp timliga förhålla je person skall ga, och åt hva samhet. Detta första och stor sådant låter sig hällenas närvea komliga omska redande åtgärd Uti hvarje s en känner, elt försedde med 1y lefva sin tid Ah ett stort antal nad af samhäll strvräfva för sitt