i stället trott att det kunde roa mången att
se sjelfva anletsdragen, hvarföre vi här of-
van deraf lemnat ett aftryck, till hvilket
vi tro oss kunna bifoga det yttrandet: Just
så ser mannen ut. i
Vi bifoga derjemte en uppsats ur Foreign
gvarterly rewiew, som bättre än någon af
dem vi förut läst, ger idd om hans karak-
ter och lynne. Den kallas
Paganini och hans Son.
Vi känna icke någon, som blifvit så
misskänd som föremålet för denna uppsats.
Han är en saktmodig och stilla person, och
ingenting mindre än den utlärda bof, såsom
hvilken han beskrifves. Han är blygsam i
stt uppförande och frikostig ända till yt-
terlighet. Likasom de fleste artister, har
han ett bäftigt temperament och låter be-
herrska sig af ögonblickets ingifvelse; han
är begåfvad med all den otillgjorda enkel-
het, som vi alltid finna vara oåtskiljaktligt
förenad med sanna genier. Han har en
enda son, med en sångerska från Palermo,
Signora Antonia Bianchi, med hvilken han
lefde flera år ända till sommaren 1829, då
han nödsakades skilja sig vid henne i an-
seende till hennes våldsamma karakter, och
han har nu öfverflyttat hela sin ömhet på
sonen. Det är ett utmärkt barn, och röjer
redan omisskänneliga spår till en blifvande
stor talang. Då han har en svag helsa,
lemnar Paganini honom aldrig ur sigte.
Jag vill säger han, heldre dö sjelf, än