i stället trott att det kunde roa mången att se sjelfva anletsdragen, hvarföre vi här ofvan deraf lemnat ett aftryck, till hvilket vi tro oss kunna bifoga det yttrandet: Just så ser mannen ut. i Vi bifoga derjemte en uppsats ur Foreign gvarterly rewiew, som bättre än någon af dem vi förut läst, ger idd om hans karakter och lynne. Den kallas Paganini och hans Son. Vi känna icke någon, som blifvit så misskänd som föremålet för denna uppsats. Han är en saktmodig och stilla person, och ingenting mindre än den utlärda bof, såsom hvilken han beskrifves. Han är blygsam i stt uppförande och frikostig ända till ytterlighet. Likasom de fleste artister, har han ett bäftigt temperament och låter beherrska sig af ögonblickets ingifvelse; han är begåfvad med all den otillgjorda enkelhet, som vi alltid finna vara oåtskiljaktligt förenad med sanna genier. Han har en enda son, med en sångerska från Palermo, Signora Antonia Bianchi, med hvilken han lefde flera år ända till sommaren 1829, då han nödsakades skilja sig vid henne i anseende till hennes våldsamma karakter, och han har nu öfverflyttat hela sin ömhet på sonen. Det är ett utmärkt barn, och röjer redan omisskänneliga spår till en blifvande stor talang. Då han har en svag helsa, lemnar Paganini honom aldrig ur sigte. Jag vill säger han, heldre dö sjelf, än