betäckt, af elgskinnsplagget, och han derföre ansåg minst kunna skadas af skottet. I samma ögonblick som skottet; lossades, slog Taipanen en kullerbytta och uppgaf ett förfärligt skrik. Medan de öfriga bonddrängarna sprungo fram för att se till huru, det förhöll siz med det sällsamma villebrådet, fann skytten för rådligåst att draga sig tillbaka till bröllöpsgården och lemna både den och hela socknen för alltid. Bonden var emellertid alldeles icke. blesserad, .emedan elghuden icke blifvit genomskjuten, men hvartenda hagel hade slagit en blånad, som gjorde det svårt för honom att på någon tid sitta till häst. Ett par år efter denna händelse skulle Taipanen resa till staden. — Han hade som finnarne bruka, sin bössa med sig i släden. När han långt före dager kom till en liten tallbacke, nära vid den så kallade löten utanför staden, blef han varse mellan träden en tjäder, som flaxade med vingarna utan att likväl flyga bort. Taipanen var genast i ordning med sin bössa; han tyckte hållet vara lagom, tog korn just emellan båda vingarna och sköt. Tjädern skakades väl men föll icke. Taipanen skyndade in ibland buskarna. Huru bestört blef han icke, då han såg att han kom till afrätltsplatsen, der en varelse i svart frack svängde sig i galgen, och att han just skjutit emellan de fladdrande frackskjörtena. Det var den falske myntaren. Taipanen stod en stund bestört, men slutligen hvisslade han några tag, och sade: Du betalte intet mitt bränvin, derföre må du ha det såsom du har. Spöka intet för det, du, ty jag rår icke för att du var utan elgskinnsbyxor; men uu äro vi qvitt! Han spottade tre gånger öfver hvardera axeln och slutligen rätt fram i det han långsamt och baklänges drog sig tillbaka till sin släda. . DEN MUSIKALISKA HUNDEN