betäckt, af elgskinnsplagget, och han derföre
ansåg minst kunna skadas af skottet.
I samma ögonblick som skottet; lossades,
slog Taipanen en kullerbytta och uppgaf
ett förfärligt skrik. Medan de öfriga bond-
drängarna sprungo fram för att se till hu-
ru, det förhöll siz med det sällsamma ville-
brådet, fann skytten för rådligåst att draga
sig tillbaka till bröllöpsgården och lemna
både den och hela socknen för alltid.
Bonden var emellertid alldeles icke. bles-
serad, .emedan elghuden icke blifvit genom-
skjuten, men hvartenda hagel hade slagit
en blånad, som gjorde det svårt för honom
att på någon tid sitta till häst.
Ett par år efter denna händelse skulle
Taipanen resa till staden. — Han hade som
finnarne bruka, sin bössa med sig i släden.
När han långt före dager kom till en liten
tallbacke, nära vid den så kallade löten u-
tanför staden, blef han varse mellan träden
en tjäder, som flaxade med vingarna utan
att likväl flyga bort. Taipanen var genast
i ordning med sin bössa; han tyckte hållet
vara lagom, tog korn just emellan båda
vingarna och sköt. - Tjädern skakades väl
men föll icke. Taipanen skyndade in i-
bland buskarna. Huru bestört blef han icke,
då han såg att han kom till afrätltsplatsen,
der en varelse i svart frack svängde sig i
galgen, och att han just skjutit emellan de
fladdrande frackskjörtena. Det var den fal-
ske myntaren. Taipanen stod en stund bestört,
men slutligen hvisslade han några tag, och
sade: Du betalte intet mitt bränvin, der-
före må du ha det såsom du har. Spöka in-
tet för det, du, ty jag rår icke för att du
var utan elgskinnsbyxor; men uu äro vi
qvitt! Han spottade tre gånger öfver hvar-
dera axeln och slutligen rätt fram i det
han långsamt och baklänges drog sig till-
baka till sin släda. .
DEN MUSIKALISKA HUNDEN