ner, intog Rosienna och visade först i denna strid och sedan vid de utfall han gjorde, det sätt, på hvilket förtryckarne föra krig med ett folk som uppreser sig. Under mord och plundring gingo, hvart han vände sig; enskillda boningar och hela byar upp i rök och lågor; och den som ej kunde ily, blef utan afseende på kön och ålder, nedstött med bajonettspetsen och gifven till pris åt elden. Samma öde träffade de fångar, som grepos på slagfältet: den Ryska Soldatesken dref dem, i flockar af 10 till 15 man in i: kojorna och värdshusen, stängde igen, och uppbrände alltsammans. Ungdomen i Rossienna erfor den smäleken att man rakade deras hufvuden och stack in dem bland rektyterne. Från Polska gränsen skrifves i Allgemeine Zeitung: Enligt alla de underrättelser som erhållas från Warschau, är hela folkets nationalitet i den fruktansvärdaste resning. Man är beredd på det yttersta och alla ha beslutat att förr duka under eller att vandra ut med hustrur och barn och allt som kan räddas ur det allmänna skeppsbrottet, än att gifva sig på nåd och onåd. Den som på detta sätt föraktar döden är ännu fruktansvärd äfven för de väldigaste massor af stridskrafter. — Dwernickis olycka har nedsänkt alla i djup sorg. . Han hade, som mången fruktade, låtit blända sig af sin lysande medgång, och aflägsnat sig för långt från hufvudarmeen in i Volhynien, Förmodligen hade han missräknat sig på de Volhyniske och Podoliske Adelsmännens tänkesätt. Hans undergång blottar nu Polska hufvudarmeens högra flank och lättar Ryska operationerna på den venstra Weichselstranden, hvarifrån hela tillförseln ännu tages: f FRANKRIKE. Ministrarnes säkerhet i afseende på fredens bibehållande beror ingalunda på de: mer eller mindre obestämda försäkringar man har erhållit från fremmande hof, utan .deremot, i fall man eljest skall sätta full tillit till allmänt acerediterade rykten, som kringvandra i de diplomatiska salonerne, hafva de fem stora makterne redan för mer än en månad sedan öfverenskommit härom. Vid detta tillfalle lärer man med sorgfällighet hafva pröfvat Europas ställning och öfvertygat sig att af en enda gnista möjligen kunde uppkomma en brand, hvars allt förtärande lågor hvarken segraren eller den besegrade egde i sin makt att släcka. Derefter påstås hvar och en af de höge contrahenterne bafva beslutat uppoffra personliga afsigter och privatinteressen, för att betrygga sig mot den öfverhängande gemensamma faran. På detta sätt hade en slags tractat uppkommit och man hade förpligtat sig att bålla tillhopa mot hvar och en makt som, ledd af äregiriga afsigter, ville skilja se från förbundet eller företasa ett krig.