Uti Journalen för i dag finnes en uppsats af Landshöfdingen af Mingård, rörande tillståndet iCarlstads Län, hvilken vi anse äfven :oss böra meddela för våra Läsares räkning. Vi göre dervid endast den anmärkning att Hr Landshöfdingens reflexioner ganska väl kunna stå tillsammans med den teckning som förut blifvit lemnad af tillståndet i Länet, och i flere blad omnämnd: Uti en i N:o 39 af tidningen Nya Argus införd artikel med underskrift Wermlänning, har denne Insändare tagit sig anledning beskylla mig, att jag i en officiel rapport skall skymfat den eller dem som varit nog djerfye att tala sanningens språk i fråga om nöden i Wermland, med epitetet beställsamma ryktets spridare.? Med fullkomlig trygghet och det bästa medvetande kan jag motsäga och afvisa denna beskyllning, såsom alldeles grundlös. I min, till Hans Exellens Stats-ministern för utrikes ärenderna den 6:te sistlidne April afgifna rapport, har jag, efter att hafva nämnt åtskilligt om hbehofvet uti skogsbyggderna och utefter Norrska gränsbandet, samt om orsakerna dertill, tillagt, att jag lemnade sådana upplysningar, i fall beställsamheten skulle sprida rykten från denna ort om ihjälsvultna hushåll och mera dylikt, rykten som väcka medlidsamhet hos dem, hvilka icke kunna göra betydligt till nödens afhjelpande, men deremot vinningsbegäret hos andra, hvaraf följden kunde blifva stegrade spannmålspriser och ökad förlägenhet för de fattiga. Det lärer vara detta yttrande, som den sig så kallande Wermlänningen velat finna skymfande. Han bör dock veta, att då rapporten afgals, hade jag ännu icke sett eller hört några sådana berättelser omWermland som det uppgifna numret af Argus innefattar, men att yttrandet var, såsom jag i min följande rapport till Stats-ministera närmare uppgaf, föranledt deraf, att just under sistlidne Fastings marknad, när liqvider om många tusen tunnor säd skulle uppgöras, ett bedrölfligt rykte utkom, det ett helt hushåll uti Elfvedahls härad på gränsen af Fahlu län, bestående af man och hustru och flera barn, funnits döda af svält, äfvensom kreatur i ladugården, hvilket rykte vid undersökning befanos ogrundadt. Om föröfrigt den, som nu klagar öfver skymf, verkligen fört sanningens språk, huru kan han så hätltigt taga åt sig mitt åberopade yttrande, eller har han icke betänkt, att imellan sanning och öst rykte är en himrmelsvid skillnad — att, så ädelt det är att vara sanningens tolk, lika orätt, lika skadligt ä det att vara ryktens utspridare. På det att allmänbeten må sättas å till