sålunda icke rätt väl behaga dem, som nöd-
vändigt måste uppsöka en sinnrikt anlagd
plan iromanen, och som, der författaren, i
skygd af sin redan på titeln uppgifna be-
nämning Ungdomsfantasier, lemmnar lösa
tyglar åt sin inbillning och sina minnen,
hkkväl äflas att inpassa sin egen, kanske just
icke särdeles konstmässigt uttänkta intrig,
och taga illa vid sig då det ej går efter de-
ras hufvud. Men Hr -D, hörer icke till de
författare, som låta läsaren, och ännu min-
dre konstdomaren beherrska sin flygt: han
fiyger sin egen väg, och tar den läsare med
sig, som öfverlemnar sig åt njutningen af
de skiftande utsigterna och de glada scener-
na, utan att på förhand föresätta sig ett
annat mål än författarn sjelf. Omdömet öf-
ver den andra delen af Nahum Bergströms
krönika måste derföre endast träffa och fäs-
ta sig vid detaljerna.
Vi hafva för några dagar sedan, i anled-
ning af promenaderna inom Fäderneslandet,
yttrat oss om bristen på rent humoristiska
arbeten inom vår Litteratur. Äfven Herr
D., hvilkens tendens annars och i allmänhet
anses för förnämligast humoristisk, håller
dock icke ut en hel bok igenom med
det lugn, som tillhör humoristen. Hr D:s
sångmö, (ty hvem vet icke att också ro-
manen, likasom historien, vexer inom Mu-
sernas helgade område) har i den andra de-
len af Freja ännu mera än i den första flu-
git ut ifrån det häfdvunna brukets och de
klassiska mönstrens bestämda stråt, men bon
bar likväl sammanknutit åtskilliga af hand-
lingens trådar, om just icke på det sinnri-
kaste och bäst utmärkta sätt, dock på ett
ganska muntert, Föröfrigt har denna sed-
nare del på sina ställen en mera romantisk
colorit och till och med som det tyckes ett
mera flytande och hänförande språk än den
förra. Nahums första nattvardsgång är ett
det vackraste stycke. - Deremot är teck-
ningen af Paulinas karaktär misslyckad;
hennes naivitet är icke naturlig, och det
lilla, lätta coquetteri, den egna men icke o-
behagliga tillgjordhet, under hvilka enlandt-
fröken så ofta på ett rätt artigt sätt döljer
sin blyghet, har här icke blifvit så fram-
ställd att hon behagar. Men det är icke
underligt att en sångmö med så väldiga vin-
gar som Hr D:s, icke kan gifva sig ro in-
om gränsen af de fina nuancerna i fruntim-
rens sätt att vara i hvardagsslag. Deremot i
är den vansinniga flickan, såsom en mera
poätisk skapelse, förträffligt teknad och hål-
len, och hela den sista scenen med henne
af stor effekt. Man har tyckt sig i Hr D:s
roman finna en och annan reminiscens ur
Ödmanns hågkomster från hembygden och
skolan; men om äfven olika författare nå-
gongång måla samma ämne och falla på en
någorlunda lika idd, så ligger, om de an-
nars äro originela, i deras sätt att se och
behandla sitt föremål något så alldeles ege
mor )- 4. Pr 2 a ?T7 1 I fp