Walter Scott har i en samling af bref, skrifna till en hans vän, Ir Lockbart, sökt utreda orsakerna-till tron på syner, och funnit desamma oftast härleda sig från hjernans sjuklighet. Flera af de händelser han till bestyrkande häraf anför äro fullkomligt vitsordade. Vi välja här ett sådant interessant psykologiskt rön, meddeladt af en ansedd Läkare, en af Förf:s nära vänner. Den berömde Läkaren hvarom jag taJar, säger författaren, blef en dag kallad till en Embetsman, som under lång tid behandlat domarevärf af den mest grannlaga beskaffenhet, och hvars klara omdöme och utmärkta rättvisa alltid rönt det ojäfaktigaste vittsord. Vid den tid då Läkarens första besök egde rum, var han ännu icke sängliggande, utan förrältade tid efter annan sin tjenst, med all den ordning och noggrannhet som förut, så att man i allmänLet icke förmärkte, att hans intellektuella förmögenheter voro försvagade. De yttre symptomerna hade intet afskräckande, men pulsens mattbet, matlustens aftagande och en beständig mnedslagenhet, syntes liksom hårleda sig från något hemligt qval, som ban ville dölja för verldens ögon. Den sjukes djupa bedröfvelse, hans förlägenhet i Läkarens närvaro, de afbrutna svar, som denne med möda kunde aftvinga honom, gjorde sammanlagdt, att han måste tänka på andra medel för att utforska orsaken till sjukdomen. Han vände sig derföre till den sjukes närmaste anhöriga; men sedan desse sins emellan rådgjort, förklarade de sig icke ega minsta aning om anledningen till den plåga som förtärde honom. Så mycket man kände voro hans affärer i bästa ordning; ingen familje-olycka bade träffat bonom, ingen hemlig eller olycklig passion kunde gerna tänkas vid hans ålder, och hans moraliska tänkesätt aflägsnade all föreställning om någon hemlig ånger. Läkaren gjorde slutligen den sjuke allvarsamma föreställniogar öfver dårskapen att utan känd anledning låta sig förtäras af sorg och nedslagenhet, Han föreställde honom huru mycket hans anseende i det allmänna led af att förhemliga ett moraliskt lidande, hvilket just derigenem kunde misstänkas härflyta från ett alltför skamligt och brottsligt ursprung för att kunna uppläckas, och att han på detta sätt efterlemnade åt sina anhöriga ett namn, befläckadt med misstankan om något brott. Den sjuke, träffad af detta skäl, yttrade gin åstundan att för Läkaren nu få yppa hela sin hemlighet. De närvarande aflägsnade sig, dörren lästes sorgfälligt och den olycklige M begynte sin berättelse på följande sätt: Ni kan, min bästa Doktor, icke som jag vara Ööfvertygad, att den sjukdom hvilkenr undergräfver min helsa är obotlig; det är ön an Amber att fXrlklava da matur. och vå SJU RUTII ar VIL TILLIT Jag kunde svara er, yttrade den sjuke, att min belägenhet ej är af något vanligt slag, emedan man i Le Sages ryktbara verk icke finner mera än Hertigen af Olivards, som dött af samma moraliska sjukdom, hvaraf jag lider. — Denne Hevrtig, inföll Läkaren, var plågad af en andesyn, på hvars verklighet han sjelf tviflade, ehuru ken sluteligen dog deraf, förföljd i sjelfva dödsstunden med den förfärliga närvaron af detta inbildningens foster. — Hertigen af Olivards historia är också min, sade den sjuke, bedröfvad; den syn, hvaraf jag förföljes, förskräcker mig till den grad, att mitt förstånd försvagas, och jag känner mig, som ett offer af min egen inbillnings delirium, nalkas döden. Läkaren hörde med deltagande, och långt ifrån att motsäga patienten, inskränkte han sig till att söka närmare upplysning rörande den förmenta synens natur och ursprung; mnyfiken att lära känna huru ett ordnadt och sundt förstånd kunnat öfverväldigas af en så beskaffad inbillnings-sjukdom. Han svarade honom att sjukdomen efter hand tilltagit, och att de första synerna hvarken varit oangenäma eller förfärande. De uppkommo , fortfor den sjuke, för omkring tre år sedan. I början visade sig tid efter annan för mig en stor katt, som försvann, utan att jag kan förklara på hvad sätt, Sluteligen måste jag inom mig sjelf tillstå, att denna katt icke var något verkligt djur, utan en synvilla, som endast i inbillningen hade sin tillvaro. Emedlertid hade jag för kattor icke den antipathie, som är många menniskor medfödd, och hvilka lida af deras närvaro, äften om de icke se dem; tvärtom tycker jag snarare om dessa djur, och jag hade så vant mig vid detta inbillningens foster, att det snart sagdt ej mera fäste min uppmärksamhet. Men efter några månaders förlopp, blef denna syn ombytt i en annan af mera allvarsam, men lika begynnerlig karakter. Detta fantasiens alster Jade skepnaden af en Kammarjunkare, ) klädd i Fransk hofdrägt med broderad väst, värja, hatt under armen och hårpung; denna figur följde mig som skuggan vid sidan, och vare sig hos mig sjelf eller i ett främmande hus, såg jag den träda framom mig, liksom för att anvonsera mig i salongen. Den blandade sig understundom med gällskapsgrupperna; men ingen tycktes märka hans närvaro; det var jag ensam som såg denna hemlighetsfulla varelsen. Denna min hjernas underbara fantasi, gjorde i början ej så starkt intryck på mig, ehuru den väckte farhågor för tillståndet af min sinnesförmögenhet. Den besvärade mig endast en kortare tid, . Efter några månaders förlopp försvann den, och lemnade rum åt en fomisfull syn, under form af sjelfva döden: jag fick nu se ett benrangel. hå AA Thsgra ad PATA Iaas Ala a fal fe KK RN at Eqn: SRepa UdA lid. öfvertygad o spöke som för det högsta rör rättelse fann I var träffadt a I — i j han trodde sig frågor i afseer heter som hv: att det kunde och emot sunc att den olyckl döme måtte se ginationen. de sig till der har ni detta gon?? På de han honom, : han nu såg d veln sade den gardinerna, s Ni medgifver inbillningens 4 slutsamhet att stiger upp oc! ställe som ni : Den olyckli; ett nekande te vi skola göra från sin stol båda sänggard Icke helt och medan ni står äg ser ännu 4 Oaktadt hela icke återhålla ban med såda kas det rysvär te tid efier a alla utan fran allt mera afm målet för sitt och rysligt ex flytelse som en utöfva på hel döme och för ÅA Nya moderna äfvensom Trillo men hvilka äfve byte kan ske cr telse meddelas darbosgården. —— NE Uti en under den aktningsvär fälle för ere, lärdom i välskr räkna efter kor riet med det n ler, rita, måla, Franska språken emot betalninge förre dagar och private eller -m: å Catharina Ost