tr i10 VEL ICKE vad lor SldgS MMCHNISKA, CC
sågo vid första blicken, att jag var den bö-
del, som blifvit sänd att plåga och miss-
handla dem. De examinerade mina ögon,
och funno, att jag var litet skelögd: ett o-
svikligt bevis al min falskhet och förställ-
ping; de blefvo förvånade devöfver att jag
ej hade den oförskämdheten att se dem stinnt
i synen och, lik en tullbesökare, fixera dem,
hvarföre de trodde mig ej våga se en he-
derlig karli ansigtet, utan i stånd till hvar-
je brott. Mina ögonbryn voro ljusa, ljus-
röda såsom på de flesta epgelska eller skott-
ska ansigten, hvilket ansågs för elt nytt be-
vis på ouds ka; med ett ord, vid första an-
blicken gjorde jag samma intryck på invå-
narne i Longwood, som en tragedisk bö-
del, en fång rvaktare från Covent-Garden
eller Drury-Lane; ej mer eller mindre.
Sedan Napoleon sett mig, sade han med
hög röst. till sina följeslagare, Genevraler,
Oh ecrare och domestiker: Hu, han ser ut
P2
som en spetsbof! — Men med det förstånd,
som utmärkte honom, dröjde han ej att mo-
diliera omdömet: förhastom oss ej, fort-
for hun; efter all sannolikhet torde det mo-
raliska hos karlen lemna cen motsvarighet
till figurens dystra förebud, Det vore åt-
minstone icke omöjiigt!
(Härvid måste man göra den anmärknin-
sen att ingen modifikation af det förra yt-
trandet återfinnes i det senare; det är så-
ledes möjligt att ordet motsvarighet i
stället bordt heta motsats.) — Förf. slutar
denna beskrifning med följ tillägg: Be-
klagligtvis var det omöjligt t att rätt bedöm-
ma mig för personer, intogne mot mig ge-
nom sin ställning, förbittrade genom sina
motgångar, samt plågade genom hågkomster
af förra tiders storhet, lycka och ära,: som
de bort lemma, då Europas länder försvun-
no ur deras Åsyn.
Till råga på dessa båda olyckliga mål-
ningar, har förf. valt till måtto beskrif-
ningen på Cerberus i JEneiden, nästan sar-
kastiskt:? — — — QCernis custodia qualis.
Vestibulo sedeat! facies que limina servet!
För läsaren torde detta vara mer än nog
i afseende på författarens personlighet.
Märk värdigare än allt anvat förekom-
mer den opartiska beundran som han öfver-
alit visar Napoleons minne: Vi anföra till
bevis följande:
(Pag. 110.) Det fanns i Napoldons stor:
karakter, i hans jättelika ideer, i den magi-
ska hågkomsten af hans slora bragder, i
hans lifliga, bildrika och kroftfulla språk,
med ett ord, i de minsta omständigheter af
hans lif; en viss underbar, öfvernaturlig
kraft, som genomträngde själarne. En at-
mosfer af entusiasm omgaf honom; allt,
som närmade sig, hän fördes af dess rörelse.
Napolcon ingal de sina en nästan religiös
tillgifvenhet; hav syntes dem sländigt strå-
lance från ärans höjder. Ifuru många var
det icke af dem. som för honom uppoff-