For all vara bhumonrst 1 stor mening, nvåste man hafva utbildat sig en hög och vidsträckt verldsåsigt, och lika litet hänföras af enskildheter till epigrammatiska sidlohugg, som af det yttre löjliga till ytlig kämt. I ett humoristiskt arbete måste det ublima och det obetydliga (icke det betydelselösa) sättas jemte hvarandra, för ati utgöra, enligt Jcan Paul, en i det oändliga gående contrast. Parodien är det uppoch ned vända sköna, är det löjliga i det skönas form. Humorn skulle snarare kunna vara det sköna i det löjligas form. Satiren angriper och gisslar därskapen, smaklösheten och det ringa eller föraktliga, der det finnes, och, såsom Jean Panl yttrar, ställer verkliga svagheter på schavolten och kastar på dem salta infall i stället för ruttna ägg; flumovristen deremot tager hellre den enskilda dårskapen i försvar, och angviper både bödlarna på scbavotten och samtliga åskådarne, emedan icke den borgerliga dårskapen, utan den menskliga, d. ä. det allmänna, sätter hans inre i rörelse. Den epigrammatiska qvickheten, hvars spetsade uddar alltid riktas met elt vist föremål, och som endast då och just derföre behagar, att den träffar detta, är sålunda icke heller detsamma som humor. Det gifves dock ett slags komik, som ligger på gränsen af humoristikens område, utan att derföretillhöra detsamma: den utmärker sig genom en egen godhjertenhet (bonhommie), som skämtar med det verkligen löjliga, men derjemte lemnar det sköna och höga på gin plats; och som sålunda i stället för det prisma genom. hvilket humoristen: låter föremålens egna färger bryta sig, håller för ögat ett färgadt glas, som åt dem ger nya oeh brokiga. I detta slags komik har vår Wallenberg i Min son på galejan lemnat elt odödligt mästerverk. Promenader inom örfattaren tull vandring gerom Dalarne är ett arbete, som tyckes såsyfta alt vara egentligen humoristiskt. I syvnerhet i början förekomma flera humoristiska anslag, liksom i en ouvertur, antydningar till sjelfva Operans melodier. Men — för att bibehålla den musikaliska bilden, — hela boken ären blolt ouvertur, men icke i likhet med de stora musikalika compositörernas arbeten, tillfredsställande såsom ett helt. Den anslår, glittrar och lockar oupphörligt, utan att sammanflyta till något bestämdt, till fulländade föreställningar och genomförda känslor. Promenaderna äro således inga promenader på pegasus (hvilken här för mycket båller sig vid jorden för att bära författaren i poösiens sadel, och för mycket skenar och Hoppar för att draga honom i berättelsens rullande chåse). Det hela är också nog mycket uppblandadt med galli, och icke alltid satireas, utan ofta af en. dyester och melankolisk sinnesstämning, som är Päderneslandet , af dem, och de verkligen trauande biuder och O: riginella reflexioner, som här och der förekomma. Vi rekommendera arbetet derföre förnämligast såsom ett: slags rese-apothek, ur hvilket man vid behof kan styrka sig med cen besk. På detta sätt betraktade skola Författarens reflexioner i lösbrutna stycsgken intressera läsaren, Låtom oss försöka att slumpvis upplå några ställen: (Pag. 24.) Det finnes i verldslig väg, likasom i religiös, en vidskepelse, bestående deruti, att man tror på andra makter än den enda sanna; och en sådan vidskeppelse är luxen, Genom den ruinceras vårt land, både ekonomiskt och moraliskt, Dårskapen har passerat den punkt, då den var lek, Nu, sedan leken blifvit allvar, leker man bort både förnuft och sällhet; man låler sin åker stå öde, för att odla några grannlåtsblomster. Luxen i Paris är inhemsk der; den flyter lika naturligt ur nationens smak och tillgångar, som det varma vattnet flyter ur berget, när detta innesluter sådana ämnen, hvaraf det danas; men luxen 1 Stockkolm är ett bondprål, som döljer smaklösbet. Den är en moralisk sjukdom, hvarmed förhållandet är såsom med andra sjukdomar, att. då man vet orsaken, vet man ock merendels botemedlet; och orsaken tiil denna består i de efterdömen, som gifvas nationen, Låt i en tarflig , välmående stad ett enda stort bus uppföras, och snart skola vi se, huru af härmningssjuka, hvars rot är afund, det ena skråfvet vexer up bredvid det andra, och huru de sedan bli stående tomma och oinredda, med motsatsen invändigt, af hvad som skyldrar på ytan. Detta bildspråk kan appliceras såsom måltstock. — Hvarföre skulle ej vår tids finare bildning i bruk och seder kunna förenas med de forntida menniskornas enkelhet och allvar? Ligger det icke till ock med i naturen, att en god sak helst har en annan god sak bredvid sig, såsom den hvita menniskan trifves bäst med den hvita? Att påstå motsalsen är ett sophisteri; men beklagligtvis är det med sådant, som djefvulen ännu dagligen förnyar sin seger i paradisrädet. Det är genom att intaga menniskans förnuft, som han hinner hennes hjerta. Vi svenskar genom vår härmning af rikare nationer, för hvilka luxen ej är annat än deras lands Bpaturliga afkastning, göra en dödande satir Öfver oss sjelfva. (Pag, 27). All myndighet, som förleder till eftevapning, är ett tyranni. Stockholm är ett Paris i allt, hvad som hör till det yttre prålet, icke i det som: hör till kärnan — till den egna välmågan. Men äfven vår lyx liknar en klädning, som icke vält passar — cen hofdrägt på en tölp från landet. Att härma är att tala ett utländskt språk; man förråder sig genom stammandet. När ett bruk i klädedrägt eller 1 seder flyter. okonstladt uv en nations egendomlig: (Pag. 20.) för 36 sk. ki terren alt ha stöflor (men Förf. är bä skomakare) s attipenningel ning! med hi skaffa sig rös (Pag. 37.) ter finnas; ty ut sig sjelf t värd något kreaturen tä jag sett me dem. (Pag. 39.) Adolfs staty de Kungliga påminnelse of (Pag. 44.) och många Ihs ter ett län: samma nöt o en viss fräck bet, ännu s det Svenska ! (Pag. 46.) byggnader to tornet på Ma att komma h sin resning, 1 än af en utdi (Pag. 47.) tryek erfar d kastar en bli ningens fiendt hafva upptrvä män, talande vit öfvermani tro alt någo skyddar menr onda tider of: den, och i dte man akt på pabiolerna ic så gagna de c af dess vätt a med detsamm få ljus i natt: dag; men, at bedraga sig n va de uträtta Riksdags börj neslandet, hu dess slut, åte: ge som nepot den högre ami ett helt folk dividers lefve lust, kanske w hafva skådat och floskler, feodalherrska) cip med nat