For all vara bhumonrst 1 stor mening,
nvåste man hafva utbildat sig en hög och
vidsträckt verldsåsigt, och lika litet hänfö-
ras af enskildheter till epigrammatiska si-
dlohugg, som af det yttre löjliga till ytlig
kämt. I ett humoristiskt arbete måste det
ublima och det obetydliga (icke det bety-
delselösa) sättas jemte hvarandra, för ati
utgöra, enligt Jcan Paul, en i det oändliga
gående contrast. Parodien är det upp- och
ned vända sköna, är det löjliga i det skönas
form. Humorn skulle snarare kunna vara
det sköna i det löjligas form. - Satiren an-
griper och gisslar därskapen, smaklösheten
och det ringa eller föraktliga, der det finnes,
och, såsom Jean Panl yttrar, ställer verkliga
svagheter på schavolten och kastar på dem
salta infall i stället för ruttna ägg; flumo-
vristen deremot tager hellre den enskilda
dårskapen i försvar, och angviper både
bödlarna på scbavotten och samtliga åskå-
darne, emedan icke den borgerliga dår-
skapen, utan den menskliga, d. ä. det all-
männa, sätter hans inre i rörelse. Den
epigrammatiska qvickheten, hvars spetsade
uddar alltid riktas met elt vist föremål,
och som endast då och just derföre behagar,
att den träffar detta, är sålunda icke hel-
ler detsamma som humor. Det gifves dock
ett slags komik, som ligger på gränsen af
humoristikens område, utan att derföretill-
höra detsamma: den utmärker sig genom
en egen godhjertenhet (bonhommie), som
skämtar med det verkligen löjliga, men
derjemte lemnar det sköna och höga på
gin plats; och som sålunda i stället för det
prisma genom. hvilket humoristen: låter
föremålens egna färger bryta sig, håller
för ögat ett färgadt glas, som åt dem ger
nya oeh brokiga. I detta slags komik har
vår Wallenberg i Min son på galejan
lemnat elt odödligt mästerverk.
Promenader inom
örfattaren tull vandring gerom Dalarne
är ett arbete, som tyckes såsyfta alt vara
egentligen humoristiskt. I syvnerhet i bör-
jan förekomma flera humoristiska anslag, lik-
som i en ouvertur, antydningar till sjelfva
Operans melodier. Men — för att bibe-
hålla den musikaliska bilden, — hela boken
ären blolt ouvertur, men icke i likhet med de
stora musikalika compositörernas arbeten,
tillfredsställande såsom ett helt. Den anslår,
glittrar och lockar oupphörligt, utan att
sammanflyta till något bestämdt, till full-
ändade föreställningar och genomförda käns-
lor. Promenaderna äro således inga pro-
menader på pegasus (hvilken här för myc-
ket båller sig vid jorden för att bära för-
fattaren i poösiens sadel, och för mycket
skenar och Hoppar för att draga honom i
berättelsens rullande chåse). Det hela är
också nog mycket uppblandadt med galli,
och icke alltid satireas, utan ofta af en. dy-
ester och melankolisk sinnesstämning, som är
Päderneslandet , af
dem, och de verkligen trauande biuder och O- :
riginella reflexioner, som här och der före-
komma. Vi rekommendera arbetet derföre
förnämligast såsom ett: slags rese-apothek,
ur hvilket man vid behof kan styrka sig
med cen besk. På detta sätt betraktade skola
Författarens reflexioner i lösbrutna stycsg-
ken intressera läsaren, - Låtom oss försöka
att slumpvis upplå några ställen:
(Pag. 24.) Det finnes i verldslig väg, li-
kasom i religiös, en vidskepelse, bestående
deruti, att man tror på andra makter än
den enda sanna; och en sådan vidskeppelse
är luxen, Genom den ruinceras vårt land,
både ekonomiskt och moraliskt, Dårskapen
har passerat den punkt, då den var lek,
Nu, sedan leken blifvit allvar, leker man
bort både förnuft och sällhet; man låler
sin åker stå öde, för att odla några grann-
låtsblomster. Luxen i Paris är inhemsk der;
den flyter lika naturligt ur nationens smak
och tillgångar, som det varma vattnet fly-
ter ur berget, när detta innesluter sådana
ämnen, hvaraf det danas; men luxen 1 Stock-
kolm är ett bondprål, som döljer smaklös-
bet. - Den är en moralisk sjukdom, hvar-
med förhållandet är såsom med andra sjuk-
domar, att. då man vet orsaken, vet man
ock merendels botemedlet; och orsaken tiil
denna består i de efterdömen, som gifvas
nationen, Låt i en tarflig , välmående stad
ett enda stort bus uppföras, och snart sko-
la vi se, huru af härmningssjuka, hvars rot
är afund, det ena skråfvet vexer up bred-
vid det andra, och huru de sedan bli stå-
ende tomma och oinredda, med motsatsen
invändigt, af hvad som skyldrar på ytan.
Detta bildspråk kan appliceras såsom målt-
stock. — Hvarföre skulle ej vår tids finare
bildning i bruk och seder kunna förenas
med de forntida menniskornas enkelhet och
allvar? Ligger det icke till ock med i na-
turen, att en god sak helst har en annan
god sak bredvid sig, såsom den hvita men-
niskan trifves bäst med den hvita? Att på-
stå motsalsen är ett sophisteri; men beklag-
ligtvis är det med sådant, som djefvulen
ännu dagligen förnyar sin seger i paradis-
rädet. Det är genom att intaga menniskans
förnuft, som han hinner hennes hjerta. Vi
svenskar genom vår härmning af rikare na-
tioner, för hvilka luxen ej är annat än de-
ras lands Bpaturliga afkastning, göra en dö-
dande satir Öfver oss sjelfva.
(Pag, 27). All myndighet, som förleder
till eftevapning, är ett tyranni. - - Stock-
holm är ett Paris i allt, hvad som hör till
det yttre prålet, icke i det som: hör till
kärnan — till den egna välmågan. Men
äfven vår lyx liknar en klädning, som icke
vält passar — cen hofdrägt på en tölp från
landet. Att härma är att tala ett utländskt
språk; man förråder sig genom stammandet.
När ett bruk i klädedrägt eller 1 seder fly-
ter. okonstladt uv en nations egendomlig:
(Pag. 20.)
för 36 sk. ki
terren alt ha
stöflor (men
Förf. är bä
skomakare) s
attipenningel
ning! med hi
skaffa sig rös
(Pag. 37.)
ter finnas; ty
ut sig sjelf t
värd något
kreaturen tä
jag sett me
dem.
(Pag. 39.)
Adolfs staty
de Kungliga
påminnelse of
(Pag. 44.)
och många Ihs
ter ett län:
samma nöt o
en viss fräck
bet, ännu s
det Svenska !
(Pag. 46.)
byggnader to
tornet på Ma
att komma h
sin resning, 1
än af en utdi
(Pag. 47.)
tryek erfar d
kastar en bli
ningens fiendt
hafva upptrvä
män, talande
vit öfvermani
tro alt någo
skyddar menr
onda tider of:
den, och i dte
man akt på
pabiolerna ic
så gagna de c
af dess vätt a
med detsamm
få ljus i natt:
dag; men, at
bedraga sig n
va de uträtta
Riksdags börj
neslandet, hu
dess slut, åte:
ge som nepot
den högre ami
ett helt folk
dividers lefve
lust, kanske w
hafva skådat
och floskler,
feodalherrska)
cip med nat