ne, på den milltariska luxen, som ar radande, så väl i smått, i uniformen, som istort, anstalterna till stadens försvar, Jag påminner mig att någonstädes hafva läst om en fästning, hvars garnison bestod af målade soldater på vallarna; och, såsom sådana målade soldater, hvaraf illusionen kanske icke alltid lyckas, förefalla mig dessa demoustrationer af yttre försvar, till hvilka den inre kraften mer än tillbörligt åtgår. På detta sätt utarmas staten för statens skull, man må nu taga staten i hvad mening som helst. (Pag. 96). Jag brukar blunda i småstäder, ty de framställa en andefattig sida af lifvet; de äro ej annat än en förderfvad landsbygd, och jag har intet att invända mot den tankan, att Cain bygde den första stad. Menniskolifvet är under samma lag som plantlifvet — på öppen jord utvecklar sig plantan, icke i en trång kruka. — Sinnet blir såsom en krypvext inom stängseln af en stad, och bland små föremål uppvexa små menniskor. (I allmänhet har Författaren tvänne antipartier i småstäderna, hvilka han på ett annat ställe liknar vid bölder på menmskokroppen; och köpmännen derstädes). (Pag. 103). Hyad är resan genom lifvet? En lång krumelur med pennan, som slutar i en liten kolsvart plump! (Pag. 128), Äfven det af kojor sammanvräkta Vik härbergerar en eller två öppna handelsbodar. Jag kan ej gå dem förbi, utan alt tänka på landets allmoge med samma känsla, som då jag beklagar sorgen i ett faderslöst hus. Penningen vinner approbatur öfver allt, och handelsmännen hafva, med få undantag, hjertat alltid på samma sida som taskboken. Ett vinga antal af menniskor går på pligtens väg; ingen går den till slutet — den pligtens, att meddela och bringa i omlopp bland menskligheten , hvad som gifves dem ur en högre hand. Om vi öfvergå till den allmänna hushållningen, så finna vi anledning till det yttrande, att national-välmågan. som hittills stuppit med att bli skattad, nu, sedan skattmästarne, med hvart femte år, mer och mer förkofra sig i handtverket, nalkas sin verkliga slagtmånad. (Pag. 134). Skinnskatteberg har sitt namn af skinnskatten. Denna etymologi är ej svår. Nu skattar man icke till staten med skinn, såsom i de vilda tiderna; men det kan väl hända, att man skinnas i alla fall. Saxen kan lätt gå för djupt, och fåren, som bräka lika öfver allt, hafva ej mod till annat än att bräka. (Pag. 142). Tilldess den stund kommer; då nöden binder alla interessen vid fäderneslandet, skall vår nations arfsynd , bondhögfärden, blifva det enda gemensamma. Den uppträder under olika påhängen i:ett plebej-hus och hos en excellence; men bondhögfärd är alltid dess familje-namn, i (Pag. 145). Bonden är statens förstfödde, och jorden är rätteligen hans fideicomicke Svart, emedan allmogen ar tor mycket dårad af sitt nämnda privilegium, för att vara det vuxen. Den har sin tröst på papperet och i inbildningen emot alla de bördor, dess rygg skall bära, och som förökas, just der de borde förminskas. Endast magen väntar jag att bonden får den oförfalskade upplysning öfver sin belägenhet. Vår stat liknar. en menniska med hufvuce ned och fötterna upp. Embetsmännen, sow äro ämnade att vara folkets tjenstebjon, hafva satt sig ofvanpå detsamma, såsom marktschrejarn sätter sig på djurets rygg, som han visar för penningar. Der styrelsen är ändamålsenlig, der är den enkel. Män behöfver vårt land, dock icke !Troman. Så länge menniskan känner, huru hon behandlas, är hou ännu icke moraliter förslafvad. Den Svenska bonden må vara osmaklig i sina påståenden; men i sitt blinda medgifvande är han rent af oskälig. Bondaktigheten är ännu både vårt bästa och vårt sämsta, En bonde i en hållstuga, eller vid ett tingsbord, eller på en fångskjuts, kan icke vara hvad han är hemma i silt hus, i sitt oförfalskade tillstånd — en gammaldags Svensk. — Han är en tölp eller en sjusofvare, när han tvingas utom sina gränsor. (Pag. 149). Man klagar, att presterna ha stora rättigheter, och de ha det verkligen, till och med i sitt moraliska lefnadssätt; men så hafva de i vårt land äfven ett stort tvång. De göras af sitt löningssätt till economiska prester, och af statsförfattningen till politiska, ty regeringen är prestvän — dess vänskap för religionen förstås af sig sjelf — och presterna äro en god armee. Men, ju mer christligt allvar för sin sak, vi supponera hos presterskapet, desto mera tvång måste det känna af att tjena verldsliga gudåär, ehutu, åtminstone hos de höga prelaterna, detta tvång nu öfvergålt till en art secterism. (Pag. 1357), i Upland. Om icke menniskan, för, att lära sig något af djuret, redan skulle stå på en högre punkt än detta, så skulle jag, i detta land, hafva trott fabeln, att bon lärt sig åkerbuket af svinen, och om många bönder skulle jag då säga, att de hvarken i brukningssätt celler i val af mark öfterträffa sina läromästare. Vi sluta vår lotteri-dragning mad följande citat, pag. 220: Emot en sydlänsk stad är en Svensk som en tiggarmunk mot en cardinal, och de flesta tyckas mig stå på Sveriges synda-register. Denna trakt af YVestmanland är en kornbod, och hvar och en sådan föder en mängd kornjudar. I allmänhet får man dock, till en viss grad, säga om menniskans ekonomiska skatter, som om hennes andeliga, att de tillkomma. henne utan hennes egen förtjenst. Åkern aflemnar sin årliga skatt, till och medåt den sofvande egaren. Jorden liknar ett outslitligt hvardagstyg. Men jag tycker, det är synd om solen, när jag ser henne gå upp af tu Po