— IV ET tr Ar håd ga insigter och ihärdig verksamhet. — På det fält Herr Vv. Beskow beträdt finnas gyllene frukter alt skörda; men bevakade liksom Hesperidernas, äro de icke jså lätt åtkomliga, ehuru de för ögat visa sig i en lockande dager, Ett bland de första oeftergifliga anspråken bos den nye Theater-Direktören är att se den ensidighet i smak och äsigter försvinna, hvilken hittills, med smärre modificationer varit så uthållig, mindre vauliga — att man nästan öfvertygat sig alt någon trohetsed mot den gamla oda smaken och snillelyftningen måst afläggas af Förste Theater-Direktören. Man hoppades slutligen knapt mera någon förändring om man ej kunde lyckas att få inrätta en ny efter bättre grundsattser styrd enskild theater 1 Hufvustaden, och man har derföre lika allmänt som förgäfves önskat cen sådan anstallt. Täflan skulle, trodde man, väcka vederbörande ur de Franska drömmarne, och hela theater-väsendet erhålla ett nytt och kraftigare lif. Vi hysa ännu den öfvertygelsen att en sådan täflan skulle vara hälsosam för skådeplatsen och allmänheten, och skola alltid önska den; men då theatern nu fått en styresman, som följt med sin tid och i ordets vackra bemärkelse kan kallas litterat, hafva vi och många andre med oss för det värvarapdt suspenderat denna önskan i hopp att föremålet derför snart må finnas öfverflödigt. Det är emellertid en icke lätt uppgift att afgöra hvad man med skäl bör kunna vänta och fordra af vår Theater under dess nya styrelse. IHoppet målar så gerna irosevrödt och anspråken äro oftast öfverdrifna och motsägande. Man väntar t. ex. icke utan skäl att den idd, som antydes genom den å vårt Thalias tempel anbragta inskriften: Patriis musis, skall genom Hr von Beskows åtgärd förverkligas. Det har förefallit besynnerligt att hos oss, der utmärkta snillen och förtjenstfulla författare icke varit sallsynte, få författare skrifvit något dugligt för Theatern. Det är likväl naturligt att då författandet af ett verkligen godt skådespel äv en af konstens svåraste uppgifter, talangen ogerna skulle egnat sig deråt, om den med visshet förutser att ingen opartisk granskning , intet fördomsfritt omdöme är alt förvänta af en Theater-styrelse, som hämtat sin bildning från den falska (eller åtminstone ensidiga) smakens gyllne ålder, Siecele de Eouis XIV; hvilken således med ett visst detta påstående, tro vi re och andre, som mer eller mindre skrifvit under inspiration af de käns lor och åsigter, hvilka vi anse för den sanna konstens. Man har dessutons ofta förebrått oss Svenskar mycken förkärlek för det utländska, och visst är att vår allmänhet med 1tålamod beskådat — ja ofta ifrigt applauderat — verkliga uselheter, som våra häraf uppmuntrade Theater-Direktörer temligen oförtrutet imporlerat. En inhemsk författare skulle sannolikt hvarken kunnat vänta öfverseende och uppmuntran af publiken, eller en mild behandling af våra konstdomare om han uppträdt med en lika medelmåttig eller för Theatern mindre passande pjes, som många af de utländska; och följden häraf är att inhemska snillen uteblifvit från en täflingsbana, der ingen gerna får inträda, utan rustning efter en gång för alla fastställda modeller. Snart bör likväl i detta fall, med andra tlider? komma andra seder.? Saken är ingalunda likgiltig för Fosterlandsvännen. Vår tid sträfvar, måhända alltför mycket, att jemna och borttaga det egna och utmärkande hos Nationerna, åtminstone i vår verldsdel. Då likväl, i vår tanka, intet folk kan bibehålla och utveckla verklig kraft och sjelfständigt if utån en viss invidualitet i sjelfkänsla, är det af vigt alt väcka och qvarhålla en ädel, om ock ofta slumrande, nationalitet, sådan som den Svenska, och Theatern är dertill ett af medlen, som ej bör öfverses och föraktas. Englands, verkligt nationella, Theater, har mycket bidragit att vidmakthålla Nationens karakter och inre väsende. I Århundraden hafva Engelsmännen med förtjusning och stolthet sett för si2 uppföras de beundransvärda skildringar ur egna och andra linders — ur menniskohjertats häfder, dem deras Shakespeare fi amtrollat. Hvilka läror och känslor hafva icke genom hans odödliga snilleverk äfvensom genom andra deras dramatiska författares arbeten hållits lefvande och verksamma ! Flere äldre och yngre exempel ur olika länder kunde gifva såväl bekräftelse som en negativ bevisning at denna sats, i fall utrymmet tillät oss att ingå i utvecklingen deraf; men vi återgå hellre till vårt egentliga ämne. Nog allmänt påstås att vi icke ega någon inhemsk Tragedi, som kan anses motsvara konstens högre fordrin— ar eller lämpa sig till uppförande på Theatern. Om vi ieke rent af kunna bestrida den första delen af lik väl att vi