— IV ET
tr Ar
håd
ga insigter och ihärdig
verksamhet. — På det fält Herr Vv.
Beskow beträdt finnas gyllene frukter
alt skörda; men bevakade liksom He-
speridernas, äro de icke jså lätt åtkom-
liga, ehuru de för ögat visa sig i en
lockande dager,
Ett bland de första oeftergifliga an-
språken bos den nye Theater-Direktören
är att se den ensidighet i smak och
äsigter försvinna, hvilken hittills, med
smärre modificationer varit så uthållig,
mindre vauliga
—
att man nästan öfvertygat sig alt
någon trohetsed mot den gamla
oda smaken och snillelyftningen måst
afläggas af Förste Theater-Direktören.
Man hoppades slutligen knapt mera
någon förändring om man ej kunde
lyckas att få inrätta en ny efter bättre
grundsattser styrd enskild theater 1
Hufvustaden, och man har derföre
lika allmänt som förgäfves önskat cen
sådan anstallt. Täflan skulle, trodde
man, väcka vederbörande ur de Fran-
ska drömmarne, och hela theater-vä-
sendet erhålla ett nytt och kraftigare
lif. Vi hysa ännu den öfvertygelsen att
en sådan täflan skulle vara hälsosam
för skådeplatsen och allmänheten, och
skola alltid önska den; men då thea-
tern nu fått en styresman, som följt
med sin tid och i ordets vackra be-
märkelse kan kallas litterat, hafva
vi och många andre med oss för det
värvarapdt suspenderat denna önskan
i hopp att föremålet derför snart må
finnas öfverflödigt.
Det är emellertid en icke lätt upp-
gift att afgöra hvad man med skäl
bör kunna vänta och fordra af vår
Theater under dess nya styrelse. IHop-
pet målar så gerna irosevrödt och an-
språken äro oftast öfverdrifna och
motsägande.
Man väntar t. ex. icke utan skäl
att den idd, som antydes genom den
å vårt Thalias tempel anbragta inskrif-
ten: Patriis musis, skall genom Hr
von Beskows åtgärd förverkligas.
Det har förefallit besynnerligt att
hos oss, der utmärkta snillen och för-
tjenstfulla författare icke varit sall-
synte, få författare skrifvit något dug-
ligt för Theatern. Det är likväl na-
turligt att då författandet af ett verk-
ligen godt skådespel äv en af konstens
svåraste uppgifter, talangen ogerna
skulle egnat sig deråt, om den med
visshet förutser att ingen opartisk
granskning , intet fördomsfritt omdö-
me är alt förvänta af en Theater-sty-
relse, som hämtat sin bildning från
den falska (eller åtminstone ensidiga)
smakens gyllne ålder, Siecele de Eouis
XIV; hvilken således med ett visst
detta påstående, tro vi
re och andre, som mer eller mindre
skrifvit under inspiration af de käns
lor och åsigter, hvilka vi anse för den
sanna konstens. Man har dessutons
ofta förebrått oss Svenskar myc-
ken förkärlek för det utländska, och
visst är att vår allmänhet med 1tå-
lamod beskådat — ja ofta ifrigt ap-
plauderat — verkliga uselheter, som
våra häraf uppmuntrade Theater-Di-
rektörer temligen oförtrutet imporle-
rat. En inhemsk författare skulle san-
nolikt hvarken kunnat vänta öfverse-
ende och uppmuntran af publiken,
eller en mild behandling af våra konst-
domare om han uppträdt med en li-
ka medelmåttig eller för Theatern
mindre passande pjes, som många af
de utländska; och följden häraf är
att inhemska snillen uteblifvit från
en täflingsbana, der ingen gerna får
inträda, utan rustning efter en gång
för alla fastställda modeller.
Snart bör likväl i detta fall, med
andra tlider? komma andra seder.?
Saken är ingalunda likgiltig för Fo-
sterlandsvännen. Vår tid sträfvar,
måhända alltför mycket, att jemna
och borttaga det egna och utmärkan-
de hos Nationerna, åtminstone i vår
verldsdel. Då likväl, i vår tanka,
intet folk kan bibehålla och utveckla
verklig kraft och sjelfständigt if utån
en viss invidualitet i sjelfkänsla, är det af
vigt alt väcka och qvarhålla en ädel, om
ock ofta slumrande, nationalitet, så-
dan som den Svenska, och Theatern
är dertill ett af medlen, som ej bör
öfverses och föraktas. Englands, verk-
ligt nationella, Theater, har mycket
bidragit att vidmakthålla Nationens
karakter och inre väsende. I Århun-
draden hafva Engelsmännen med för-
tjusning och stolthet sett för si2 upp-
föras de beundransvärda skildringar
ur egna och andra linders — ur men-
niskohjertats häfder, dem deras Sha-
kespeare fi amtrollat. Hvilka läror och
känslor hafva icke genom hans odöd-
liga snilleverk äfvensom genom andra
deras dramatiska författares arbeten
hållits lefvande och verksamma ! Fle-
re äldre och yngre exempel ur olika
länder kunde gifva såväl bekräftel-
se som en negativ bevisning at denna
sats, i fall utrymmet tillät oss att in-
gå i utvecklingen deraf; men vi åter-
gå hellre till vårt egentliga ämne.
Nog allmänt påstås att vi icke ega
någon inhemsk Tragedi, som kan an-
ses motsvara konstens högre fordrin—
ar eller lämpa sig till uppföran-
de på Theatern. Om vi ieke rent af
kunna bestrida den första delen af
lik väl att vi