ej utgöra något hufvuddrag hos Seid,
en lågande yngling, hos hvilken fana-
tismen och den blindade lydnaden för
Mahomet öfverväger hvarje annat in-
tryck. Det är först med ångren öf-
ver det begångna fadermordet, som en
mildare natur synes hos honom upp-
vakna. Må denna anmärkning, i hvil-
ken vi kunna sjelfve misstaga oss, icke
anses som något klander, hvilket minst
vore på sitt ställe mot en Debutant af
Hr Collbergs förtjenst, som erfor så
många ojäfaktiga bevis på allmänhe-
tens bifall; utan endast som ett ut-
tryck af vår aktning för konsten och
dess idkare.
— —