ner,
al-
öda
staf
ure
rm,
jon-
lorD
ville
, äf-
ONA,
de
dö-
rätt
ill-
(3Uu-
nä.
Salt.
vara
der
gaf
att
det
er,
OSS
dan
be-
gen
var,
let,
NET,
det
den
en:
var-
dan
dan
vdje
han
Nin-
SÖng
ler-
org.
om
af
an-
och
frid
en
de
dem
och
egel
och
ler-
ner
nä-
ska.
lan
sina
och
och
till
för-
Ju
nda
å
skjortärmen, vrackte upp nanden ocn
sade: Denna hand hafver jag haft
osparad för mitt fädernesland; den
har ock aldrig gjort något , hvar-
före öfverheten ägde straffa mig. Här
blifva i dag tjugutvå faderlösa barn
och fyra bedröfvade enkor, deras
tårar och vårt oskyldiga blod ropar
dageligen till Gud; ty jag är oskyl-
dig. Hörer det! och förbannad vare
den, som talar illa på vår döda mull
Nu afdrog han anudra skjortärmen,
sammanknöt dem och sade: Ser nu i
blodgirige och mätter eder; men Gud
nåde vårt arma fädernesland! Derpå
föll han på knä. Mästermannen had
honom vända sig mot solen, hvilket
han också gjorde, och band tillika
sjelf för ögonen. diskopen i Strengnäs
framträdde nu och frågade sakta i
hans öra: Käre herre bekänner, om it
ären skyldig till denna död. Baner
svarade med hög röst: Nej! nej! i
Jesu namn! och vid dessa ord föll
hufFudet. Det är en sägen, att den
stympade kroppen lyfte högra benet
och gjorde ett fåfängt försök att sliga
upp. Gud vare din själ nådig! vo-
pade Sten Bander och Ture Bjelke,
som med obortvända ögon skådat det
rysliga uppträdet.
Medan detta påstod, hade Erik
Sparre gått in bland de medföljande
för att icke se Baners död. Biskopen i
Westerås var förordnad att följa vid
hans sida, och Sparren samtalade med
honom, Göran Stjernsköld och :de
andra samt uppmuntrade dessemellan
sina bröder. Ne conturbetur cor ve-
strum! Fidete ei, qui corporis et anime
potestatem babet. Då Baner var fal-
len, trädde Sparren fram, uppdrog
och läste med hög vöst en af honom
sjelf författad försvarsskrift,
Uti 1o serskilda punkter sökte han
ådagalägga olagligbeten både af dom-
stol, rättegång och utslag. Slutligen
sade han. Fi protestera härmedelst
inför Gud, att öfver oss icke är fälld
rättvis dom. Finge vi rådrum , skulle
det nog bevisas med än flera skil,
än jig här har kunnat anföra, Emot
min konung och fädernesland vet jag
mig aldrig annorlunda hafva hand-
lat än som en ärlig Svensk man,
och vill jag nu besegla sanningen der-
af med min död. Det fursten åbe-
ropar silt samvete, att han mig al-
drig annat än godt bevisat, det lå
ter jag tull Guds; hvarförutan det
väl också är mången ärlig man vet-
terligt, huru hans fursteliga nåde nu
på fjerde året både in- och utrikes
om mig talat och skrifvit hafver,
och huru alla mina och min hustrus
lösören blifvit oss afhända. Dit oskyl-
dona had
com här vardor utarutet
mep Sparren sonderret den och strod-
de bitarna öfver marken, Det secs,
ropade Tegel, att i hafven ett ondt
samvete och icke kunnen lita på eder
sak. Sparren vårdade icke svara ho-
nom, utan afdrog kläderna med stän-
digt åt himmelen riktade ögov, tog
sina medbröder i famn, band sjelf för
ögonen, knåäböjde på det röda utbred-
da klädet och upplyfte högt sina hän-
der. Skarprättaren bad honom sänka
dem något, hvilket han gjorde och
ropade: In manus tuas, Dominc, com-
mendo spiritum meum, hvarvid hu!-
vudet föll.
Sten Baner gick derpå fram, knä-
böjde under böner, att Gud ville af
nåd förlåta hans synder och upptaga
själen i paradiset. Dess eviga barm-
hertighet hade ju icke en gång för-
smått röfvaren på korset... Derpå sjöng
han: Vår Gud är oss en väldig borz,
och afdrog derunder kläderna. Sedan
knäböjde han, utropande: In te, Do-
mine, speravi. Non confundar in eter-
num! Svärdet blinkade och hufvu-
det foll.
Sedan kom Ture Bjelke. Han höll
ett långt tal om sin och de andras
oskuld; önskade fäderneslandet frid
och rolighet, inbördes sämja och vin-
skap samt all Guds välsignelse. Der-
på knäböjde han och sade: Jag tackar
dig Gud, som genom Evangelii tröst
och samvets lugn gifvit mitt hjerta
kvaft i denna stunden. Dig tackar
jag också för den dygdeliga och äl-
skade maka, som du mig beskärt haf-
ver. Itjugo år hafva vi lefvat till-
sammans Och jag vet aldrig säga, att
ett ord af osämja fallit oss emellan
så löne och tröste henne den evige
Guden, hos hvilken jag hoppas att
en gång i oförgänglig glädje henne
återfinna. Bjelken var en skön man,
med stark och behaglig röst. Under
talet märktes icke den minsta förän-
dring i hans anlete, icke den minsta
darrping. i hans röst; åhörarne smålte
i tårar. En stockkneckt bad honom
skynda. Gif dig tillfreds; yngling!
svarade Bjelken, och begynte derpå
med hög röst sjunga: Jag ropar till
dig, 0 herre Krist! och hans stämma
hördes öfver alla andra genom hela
psalmen. Derpå afdrog han sina klä-
der, tog farväl af de qvarstående her-
rarna, befallande hustru och barn i
deras beskydd, lyftade sedan sina ö-
gon upp åt himmelen, och sade:
Jag ser ett draget svärd och ett
sammanbundet ris öfver mitt arnia
fäödevnesland. Gud! du, som är nå-
dig och barmhertis, slit riset sönder
och stick svärdet i skidona, Jag scr
öppen och Christum min
Väilstonad nare du! Saovt
himmelen
Je, len re.