står vid ett skåp och söker någonting (22). Konungens Berserkar komma för att på konungens vägnar befalla Ottar att uppmana sina grannar att gripa och döda dem af vikingarne, som skulle kunna försöka att komma ut ifrån den tillställda eldsvådan, Den ene berserken vill kyssa Sigrid, men hon vägrar, ganska naivt uppgifvande såsom skäl, att han är en vanskaplig best. Seden Berserkarne uträttat sitt ärende barka det väg. Snart hemkomma gubbens söner med Hagbards vän Alfarin, och då Alfarin får vela försåtet, skyndar han hem att rädda Hagbard, följd af sönerna. Nu förefaller följande uppbyggliga uppträde: Ottar (till en dräng.) Hör på, Håkan, gå i stallet och sadla snabbfot! — Jag vill efter. — Hixzan, (arbetar med en stekt gris.) Kära far! snön är förfärligt djup och moddig — det går aldrig — (han storknar.) OTTAR. Du går din snåla slyngel! — säger jag — I annor händelse må du bereda dig på en örfil, som för hela din lifsstid skall sätta dig ur stånd att lägga din tand på en fläskbit. HÅKAN. Du fastnar, Ottar — du fastnar . ja, gör du så — OTTAR, Ja, i din lugg, matfrätarel (knyter näfven:) HÅKAN. På stund, far! — På stund! (Tar ett fläcksstycke i handen och vankar ut.) Gubben beger sig derefter äfven till kungaborgen. I tredje akten går eldsvådan för sig, då Hagbard blir sårad, men räddas af Ottar och hans söner, Emellertid, som det blir en amper (2) natt? och det icke är just det bästa för en sårad att ligga ute, kommer svartluggen Erik och förklarar för den dådsälle sjökaxen Alfarin att eldsvådan icke var tillställd med flit, Slutligen kommer drottningen sjelf för ait föra den sårade under tak och taga honom under sin vård. Skådespelet slutas med ett samtal mellan konungen och Erik, hvaruti de besluta att hämnas