står vid ett skåp och söker någon-
ting (22). Konungens Berserkar kom-
ma för att på konungens vägnar befalla
Ottar att uppmana sina grannar att
gripa och döda dem af vikingarne,
som skulle kunna försöka att komma
ut ifrån den tillställda eldsvådan, Den
ene berserken vill kyssa Sigrid, men
hon vägrar, ganska naivt uppgifvande
såsom skäl, att han är en vanskaplig
best. Seden Berserkarne uträttat sitt
ärende barka det väg. Snart hem-
komma gubbens söner med Hagbards
vän Alfarin, och då Alfarin får vela
försåtet, skyndar han hem att rädda
Hagbard, följd af sönerna. Nu före-
faller följande uppbyggliga uppträde:
Ottar (till en dräng.)
Hör på, Håkan, gå i stallet och
sadla snabbfot! — Jag vill efter. —
Hixzan, (arbetar med
en stekt gris.)
Kära far! snön är förfärligt djup
och moddig — det går aldrig — (han
storknar.)
OTTAR.
Du går din snåla slyngel! — säger
jag — I annor händelse må du bere-
da dig på en örfil, som för hela din
lifsstid skall sätta dig ur stånd att läg-
ga din tand på en fläskbit.
HÅKAN.
Du fastnar, Ottar — du fastnar .
ja, gör du så —
OTTAR,
Ja, i din lugg, matfrätarel (knyter
näfven:)
HÅKAN.
På stund, far! — På stund!
(Tar ett fläcksstycke i handen och
vankar ut.)
Gubben beger sig derefter äfven till
kungaborgen.
I tredje akten går eldsvådan för sig,
då Hagbard blir sårad, men räddas af
Ottar och hans söner, Emellertid, som
det blir en amper (2) natt? och det
icke är just det bästa för en sårad att
ligga ute, kommer svartluggen E-
rik och förklarar för den dådsälle
sjökaxen Alfarin att eldsvådan icke
var tillställd med flit, Slutligen kom-
mer drottningen sjelf för ait föra den
sårade under tak och taga honom
under sin vård. Skådespelet slutas
med ett samtal mellan konungen och
Erik, hvaruti de besluta att hämnas