Min nöd du märkte. Lade till vid sidan Utaf mitt fartyg. Fattade dess, roder Och lärde mig att föra det. Med lodet Du viste mig på hvilket djup jag stod. Och med octanten i din hand, du sade Mig middagshöjden af mitt Väsens sol. Jag hissade ett segel; vinden fyllde Dess hvita duk; jag hissade ett till Och framåt gick det, knakande i tackel Och knakande i buktig bog. Ha! lustigt Det är att simma på den blåa vågen: Der se ju himlens alla ögon på oss Och djupets äfven. Stormen blåser bort Från Menskosinnet hvarje dimmig sorg; Ty sångarlifvet är ett Viking-lif. Vid styret står jag nu. Du står bredvid mig Och pekar på den ledande kompassen; 1 Och högt på himlen tindrar polens stjerna: Mot den mitt öga ledes ock af ditt. Du ädle! tack för hvad du gjort och gör! Det mäts af intet famnmått, blott af hjertats! Och lönas? nej! — all lön bor ofvan molnen. Hvar bättre handling och hvar bättre tanke Till guldfrukt knyter sig i lifvets bakgrund; Och först i evighetens land de njutas. Dock kommer jag en gång till någon ö Än icke upptäckt, men likväl befolkad , Och du mig lemnat ren, så skall jag sända Dig mången skörd af allt hvad skönt den har. Men hinna: — ack! i konsten hinnesintet: Hur långt man seglar, flyr dock horisonten Beständigt undan. Haf och himmel sluta