Min nöd du märkte. Lade till vid sidan
Utaf mitt fartyg. Fattade dess, roder
Och lärde mig att föra det. Med lodet
Du viste mig på hvilket djup jag stod.
Och med octanten i din hand, du sade
Mig middagshöjden af mitt Väsens sol.
Jag hissade ett segel; vinden fyllde
Dess hvita duk; jag hissade ett till
Och framåt gick det, knakande i tackel
Och knakande i buktig bog. Ha! lustigt
Det är att simma på den blåa vågen:
Der se ju himlens alla ögon på oss
Och djupets äfven. Stormen blåser
bort
Från Menskosinnet hvarje dimmig sorg;
Ty sångarlifvet är ett Viking-lif.
Vid styret står jag nu. Du står bred-
vid mig
Och pekar på den ledande kompassen; 1
Och högt på himlen tindrar polens
stjerna:
Mot den mitt öga ledes ock af ditt.
Du ädle! tack för hvad du gjort och
gör!
Det mäts af intet famnmått, blott af
hjertats!
Och lönas? nej! — all lön bor ofvan
molnen.
Hvar bättre handling och hvar bättre
tanke
Till guldfrukt knyter sig i lifvets bak-
grund;
Och först i evighetens land de njutas.
Dock kommer jag en gång till någon ö
Än icke upptäckt, men likväl befolkad ,
Och du mig lemnat ren, så skall jag
sända
Dig mången skörd af allt hvad skönt
den har.
Men hinna: — ack! i konsten hinnesintet:
Hur långt man seglar, flyr dock ho-
risonten
Beständigt undan. Haf och himmel
sluta