i Konung Gnstaf II Adolfs minne Kom minne, fom lefwer från tid vh till tid, Och mana ur fosterländska grifter Den hjeltebild härlig, j döden än blid, Som strålar klar från dagar af bedrifter; Ställ högt för ditt öga och pjupt din sjä Det namnet, som äradt flög kring jorden, Ej ädlare strid för din åra, dit wäl Du skådar, Gustafs ädla folk i Norden! Allt annnat på jorden till stoft återgår, Och glömskan deröfwer slöjan drager; Det sanna, det goda allena förmar, Att lefwa ewigt i förklarad dager. Sa tänd, helga skugga, hos dina söner än, Med minnet af dig också din anda, Da skall uti tider som stunda igen En härlig dag för Sweas folk sig randa. Gustuf Adolf den Store anlade ej mindre än 15 städer, neml. Götheborg, Hernöosand, Söderhamn, Umeå, Luleå, Piteå, Torneå, Gamla Sarleby, Nya Karleby, Nystad, Norrtelje, Sala, Alingsås, Fab lun oc Säther, Staden Götheborg är Sweriges förnåmsta handelsstad. Den räknar nu 32,000 innevånare och år en af de prydligaste, mest regelbundna i Cu ropa famt på ett om holländska påmine nande sätt genomskuren af fslere kanaler, öfwer hwilka 20 större och mindre bryg: gor leda. Kritan. (Tillegnadt Ch—n B-n.) Till din ära skalden icke har Ur sin lyra lockat nagra tonec, Oc) fanhända du dock stundom war Allt det enda, som han egde qwar Här I werllighetens regioner. Tacksam dock, försonande en ann, Jag åt dig en ringa sång nu egnar. Mindre ämne jag besjunga kan, Ty med dig jag mången glädje wann, SÅ på egna fom vå andras wågnar. Hwit fom oskulden och ren fom den Faller du få lätt i mången fnara, Bryts och skingras men meddelar fen Dig åt alla, ja i grafwen än Plär du trogen, plär du nyttig wara. Uti sjelfwa ryktets helgedom Mången tafla, hwaraf allt wi lära, Wore utan dig måhända tom; Ty af lydan lundom blid och from, Mången blott på krita har fin åra. Torde hända snillets lagerkrans Med din tillhjelp ofta wunnen blifwit, Och, att mången lärdom icke fanns, Om ej wissheten i all sin glans Den åt menniskan på krita gifwit. När jag ledsen wid mitt matta ljus, Som du gifwit mig på morgonstunden, Går om qwällen från mitt tomma krus. För att taga mig ett litet rus På den wålbekanta källarrunden: Då, o! krita, wet jag hwad du är För en dyrbar skatt för wandrarn worden Ja du är mig sjelf som glaset kär, Utom dig jag finge wandra här Utan mat och kläder uppå jorden. Och, när under bröders skämt och skrål Glad jag sitter uti källarsalen, Dricker jag i tyfthet kritans skäl, Skådar botten i min egen bål, Glömmer räkningarna, framtidsqwalen. Wacklar sedan till mitt hem, och går, Kanske glömmande att släcka ljuset,