tor, en beskedlig bryggardräng, råkade af misstag att löra öfwer Aly i stället för en menniska. Aly dog lyckligtwis genast. Jngen hade den själsångesten att fe bonom lida, utan att flaga och utan hjelp —; men han fom ej mera tul fin wän. Åtta dagar bade förflutit och allt oroligare hade Christian blifwit. Hedda försäkrade sjelf att bon ej bhade bäånder med bonom, få ledsen war ban. Gi då i Guds namn fjelf dit och befänn fort, kare Christian! — det är ju inte ondt deri, fade Hedda. Det war brant uppför backarne, änun brantarne uppför de fyra trapporna, men der stod nu Christian och knackade på. Ett swagt frig in! blef swaret. Köpman Werner lag till sängs, men på täcket läg silfwerhalsbandet. Christian presenterade fig få godt han funde men då han nämnde Åly, så af: bröt honom Werner och fade: 7Här är hang halsband, volisen har skickat hit det — Aly är ihjelkörd Det war min enda wän här t werlden. Sig ej få, goda herr Werner, sade Christian wänligt och fattade gubbens band; fäg ej få det är för att hjelpa er om jag fan, jag kommit bit sjelf — nu ha wi ej Aly längre att sticka bud med. War det du?—E