der stackars gumman, som Aly räddat ur Brunswiken. Gossen war nu en wälbeställd guld smedsgesäll och fick lilla Hedda, som han höll af så mycket, så mycket. Wigseln war knappt slutad och brud paret mottog lockönskningar frän höger och wenster, då en ny gäst uppenbarade fig. Det war Aly som fasiän oklådd ej kunde underlåta att med några frums språng wisa fin fägnad och med cn djup fännarmin lufta på fin granne wän. Denne tycktes mycket glad öfwer mötet och aflägsnade sig nägra ögonblick. Han återkom med Alys gamla halsband. Ser du Hedda, fade han, under det han låste fast bandet wid Alys hals fer du detta köpte jag för en tid fedan på en auftion, det har gått genom många händer. Men jag gömde ret tild nu och tänkte: det stall Werner Ha igen på min bröllopsdag. Och Aly fom prydd fom fordom, till fin sjuka herre. Sedan fom Aly bärande i fin korg än ett, ån ett annat, fom gubben kunde behöfwa. Hedda war uppfiningsetf i den wägen — od) hon gjorde det gerna ty hennes Christian tyckte om det. Men några år derefter fom ej Af mera. En af dessa vrivilegierade warelser, som tid efter annan föra ihjel gamla öfwerflödiga gummor vå Stockholms ga: