drad, då Aly fom med den stora brödvortionen; han skickade ett bud tid bas garboden, men gumman der försäkrade att det war riftiat — inte för mer än tretton och en half skilling, i forgen. Aly helsade ofta På bos guldsmedens och alltid fick han sjelf traktering af mamr sellen och alltid blef brödforgen bra tung att bära; men köpman Werner förstod ej det minsta af alltihop. Han tänkte på möjligheten af att det war en af bans gamla affårswänner, fom war allt för delikat att wilja direkte ge honom bröd; men alla woro oskyldige, de woro få delifata att de alls ide tänfse te på honom, fastän de hundrade gånger wid hans rikt belastade bord försäkrat om sin ewiga wänskap. Några år förgingo. Det war en wacker winterdag — det war klädt och grannt inne hos guldsmed Hillner (få hette gubben som hade den wackra dottern) — der stodo twå sammetsklädda pallar midt på salsgolfwet, och när presten kommit, inträdde en ung man ur en dörr och en ung flicka ur den andra och ställde sig framför presten, som började läsa ur handboken. Det war tyst i rummet, utom en gammal gumma, fom inte fun: de låta bli att snyfta — det är fosligt hwad gamla kårringar ibland äro grät vilda eljest war den lyckliga brudgum