— Nå fors i allan dar, ligger du äanu, kowisa, och grisar? Ada menniskor äro uppe redan. Den unga frua gangaade sig föruadrad i ögonen och kunde iagenting swara af harm. — Opp med dig, Lowisa, annars flår jag ett ämbar watten i fången åt dig. — Swärmor missstar sig, swarade Clementine. — Misstar jag mig? Nej gudbewars, jag skal flå få riktigt öfwer dig, att hwar droppe skol stanna qwar. Det skube just wara ett nyttigt och helsosamt bad åt dig, Lowisa! — Ser iate swärmor ott det är jog? — Noa ser jag det, Lowisa! — Herre min Gud! jag år ju Clementine. — Jag tål ide tillgjorda namn; du heter Lowisa hår i huset, ty dertill år du också döpt mir fåra fonhufiru. — Nej! jag år döpt til Clementine Louife! — En skomakaredotter beböfwer inte spöka ut fia med franska namn, hon heter, helt rått och slätt Lowisa. — Gå ut, swärmor, jag stiger aldrig opp förr än kl. tio. — Men jag befaller dig lata slyna. att genasl stiga opp och arbeta. Det är slut med sötebrödsdagarne nu; och sedan du slösat bort din förmözenhet, förledt din man til wällefnad, låtit ditt eget barn omkomma af brist på til for, så bör du tacka Gud, att du får wara på