Ru kaslade hon fig med en ifwer fom fyntes omåttlig i nöjenas hwirfwel. Hoa beklagade sia öfwer hwad hon lidit, som bon fade för Fridolfs skul, och fordrade släa. digt nya uppoffringar af honom. Baler och supeer omwexlade hemma och bor ta; konserter och spektakler skulle siäadigt besöfas. Ea morgon fit Fridolf på en gång en bel mängd med räkaiagar att betala för fin bustru; fumman feg til något öfwer tufen riksdaler. Sedan redan ett halft år förflutit sedan gosfen8 födelse anfåg han fig ide längre böra tiga utaa gick in tid fia huflru och förehöll henne heanes slöseri. — Se få ja! swarade bon, skall sag gå i ewighet med samma paltor? har jag gjordt mig något nytt fedan jag blef: gift? Stal jag ide få kläda mig fom menniska nnmera? sädan år karlararg tadsamhet för allt man får lida för em. — Men tusen riksdaler mia mån, bara för schawlar, tyger och sylöa! — Har jag inte haft tjuau tusen riksdaler bko med mig i boet! Hwad hade du? Jngentina. — Ack, suckade Fridolf, men wågade ide läge det hönt, de der 20;000: går mig husfattig till slut. — — — — — — — — — — — — — Ca månad derefter fom Fridolf hem ganska