platå der Grundsunda kyrka nu får — och klockan ned i Finnawiken. Kanske hon finns der ännu. Efter ett sådant omen fick denna fyrfa förfalla, eller måhända hjelptes trollen ät att förstöra henne och ny Fforfobyggs nad företogs med större framgång På ben platå der klockkläppen sedermera hittades igen. Gnstaf den IV Adolfsckröning egde rum i Norrköping den 3 April 1800, men på ett fart fom föga öfwerensstämde med de an: språk man hade på firandet af en dylik rviför högtidlighet. Konungen bodde i ett trädhus fyrfan war liten och oansenlig. oc hwad fom war det obehagligaste, wädret war före färligt; det regnade hela dagen, fom om him melen warit öppen. J följd häraf war år skådarnes antal obetydligt och de wid dylika tillfällen wanliga fester och tillställningar nås stan inja. Dertill kommo några biomssändigherer, fom woro dels löjliga och dels ins neburo dåliga förebud. Då konungen, klädd i hela sin skrud, med mantel, kunglig krona o. s. w., kom trappan utföre på husets bakgärd och skulle stiga til hänt, uppbars manteln af twenne öfiwerfle: fammarjunkare, Grefwe Fabian Fersen och Grefwe Wachtmeister. Olyckligtwi: war hå: sten nägot yster, hwarföre Hans Maj:t wille genom ex volt tämja honom; men Konungeo wisade ide den skyldiga artigheten, att bedja öfwerkammarjunkarne att häruuder släpoa manteln. Dessa granna herrar mår ste säledes allt fom volten fortsattes i frorskrud springa rundt omkring den högst imute figa gården, samt blefwo alldeles nedstånkte. sinnu wärre då prossessionen fom framför ett bus, der en wacker fru bodde, och hwar: est stallmästaren Grefwe Frolich som inridi: fröningshästen ofta stannat, wille hästen äf: wen nu göra detsamma. Konungen som war en dålig ryttare tog då den försigtiga ut: wägen att stiga utaf, famt att låna ca ide beprydd bäst för att fortsätta täget. Detta war ett däligt förebud, som besannade sig sedan genom nedslianingen från — sjelfwa tyronen. Flera andra missöden tillstötte äf, wen, såsom att kronan skafde Hål på Konuns gens panna, och wid hyllningen stängen af rikobanerct gick sönder. (Ur Sckinfels Minnen 4.de delen.)