pand ät en fiane fom egt en roska tid moder och fom är tillaifwen roska regimen. Hans muskler förwredos, hans ågon blirtra: de i det han sakta förde beane undaa. — Som du wil, Mathilda fräa denna slund är det för ewigt slut melaa oss. Hon gret änau bäftigare. — O, hwad jag är olycklig, jaa kan icke göra Josua oh Thora emot, och icke beler fe dig lemaa mig i denna uppretade siantsstämning. Det tredje gifwes ide. MNefar du att afgifs ma den ed jag fordrar, går jag i özonblicket och wi fe hwarandra alldrig mera. — Jag kan icke swärja, det är mig omöjliHt, Jag har Josua och Thora att tacka för aft, Janaa hoa hann tilläga ett ord war Han borta. Don sprang ur grottan och ropade hans namn, men han hörde henne icke; diss nande ned under asken öfwerlade hon med fig fjelt duruwida bon skulle Öppna silt hjerta för fin syster. J denna sinnesstämaing war det som hon inträdde i salen, och som hon begärde att blifwa spådd af den waadrande sierskaa. Efter dea landtliga aftonmältiden satte sig Thora till det aamla klaveret som hon hade att tacka för mången fröjdrik stuad; naturen hade warit musiklärare; bon spelade sällan ef ter nottr men deslo oftore sina egna fantasier, till hwilka hoa då och då inprowiserade ord. Carlbera Hade tagit vplats i det ena foffbörs net, Mathilda i det andra båda mora förfjunk: na i siaa egna tankar. LFortf.T