å La Vengeance, erhöll dock den nu genast företräde, igenkändes säsom alls passagerare, och, eburu der are larades, art hwad befät oh mans t för Sundswalls rädoning, war ens : mot nödställda, ehuru hlertlig än wid detta tillfalle war gifwen; gs med förbindliga ord anbudet, er Linköpina rullade upp allt det gös förmådde på en, fregattens ssörre n lastades så att roddarne knappast un och öfwerst lades twenne stora blom: ter, de wackraste man kunnat finna )olms rosengårdar. Strart denna dning lemnat wårt bord, sattes mas gång, och Linköping skyndade till ef längt aflägsna Bomarsund, sedan skallande burra gifwit afskedshetlsfregatten. tt ganska berömligt och efterföljanes öretag. bar af Lindska firman i Dre: ligen blifwit fullbordadt, genom utgifaf godtköps upplagan, af finska ffalnebergs herrliga diktsamling: Fänils Sägner, fom nu år tiligänglig indeln härsädes, och säljes til det billiga priset af S sk. Bko. mindre bemedlade, som äfwen för: gerna njuter af det werkligt fföna nå, skall fäkert med tacksamhet skynda äsa denna lilla bof, hwars innehåll rländskt talar till alla swenska bjers Första samlingen fom utkommit, in: på 91 sidor följande Sånger: land. — Fänrik Stål. — Mols Broder. — Veteranen. — Löjte Ziden. — Torpflickan. — Swen 1. — von Konow och hans Kors — Den döende Krigaren. — von Fieandt. — Sandels. — De Öragonerna. — Gamle Hurtig. ulneff. — Konungen. — Fält uken. — Dobeln wid Jutas. Förwallningen af Sjöärenderna till jifwer, att nya prickar blifwit utlagda nngrunden och Grundkallegrundet i Åwarken, samt någon förändring med lysningsapparaterna å Winga uskärs fyrar. Wid Weserflodens myn: iro också åtskilliga sjömärken ändrade. Den resp. vublifen göres härmedelst irksam på en å annat ställe i Bladet ovat hwifken ett Font A mn AA I Oh genom bämnden bryter fina sralarll En sadan ära knot blott sorgens frans. Nej, rid på jorden! — det är himlens lära. Det budet skola till hwarann wi bara, 28 andans enhet od med fridens band. Men bullra krigets åskor öfver Norden, Då må wi kämpa käckt för fosterjorden, Med mod i bröst och hjeltefward i hand. SG—n. Blandade Amnen. Den arbetsamme munken. Det war en gång en munk, fom bwarie afton klagade deröfwer, att ban war få matt och trött. Abboten frågade honom en dag om orsaken till hans klagan. — Ack, — swarade ban, — jag har bwarje dag få mycket att göra, och mina krafter skulle ide råda till, om Guds nåd, ide styrkte mig. Jag har twenne falkar och twenne harar att tämja, twå fparfs war att inöfwa, en drake att besegra, ett Ies jon att kufwa, och en sjuk att wärda och passa. — Ah, — swarade abboten, — det är ju obefogade klagomal; få många olifa göromål åäläggas ingen menniska va samma gång. — Likwäl herr abbot, förhåller det sig få med mia, fom jag sagt. De twenne fal: farne äro mina ögon; vå dem måste jag gif wa noga akt, att de ej förblindas af någons ting, fom kunde wara till binder eller skada för min salighet. De twenne hararne äro mina fötter; bem möste jag bålla tilbaka, att de ide löpa efter slem winning eller bes träda syndens wäg. De båda sparfwarne äro mina händer; dem måste jag jemt ans wända til arbete, för att måtta mig sjelf och mina nödlidande bröder. Draken är min tunga; den måste jag bes:tändigt stora, att hon icke talar opassande ord, ide för: dömer, bannar efter hånar. Lejonet år mitt bjerta, med hwilket jag måse ligga i beftåne dig strid, att icke bögmod och egenkärlef fylla det. Den sjuke är mim krorp, fom är ån warm ån fall, ån hungria, ån törslig, ån sjuk, än frisk, med ect ord befinner fig I ett till. stånd, fom fordrar upomärksamhet, tillsyvn och wärd. Allt detta utmattar mig hwar Med förundran börde abboten den: dag: — och sinnrika utläggning af na förståndiga munfen, och fade till honom: Kåre broder, om alla wåra munkar, ja ata menniskor, arbetade och kämvade på detta fått, få fule tiden blifwa bättre anwård efter Guds wilja. HHggng3g3ng3:: — —— — —bt— — AA UM — O mA — —