Maria men minnet af deras fiendskap och de ömfes sidiga tillmälen, de nyss slungat emot hmarans dra, uppfyllde ännu dessa båda mäns hjertan och höl dem aflägsnade från hwarandro, til pch med uader dea lifsfara i hwilken de båda befunno fig. Emellertid swäfwade den åt nattflägtarna prisgifaa balongen fram och åter luftkretsen ån pilsaabbt, klyfwande molaen, lik en swala som ilar tid sitt bo, ån stanaande öfwer bergen lik en gam som hwilar på de utbredda wingars na. Emellanåt lutade sig Ritter och Hebmer ut öfwer båtkanten, och märkte då i djupet af det omätliaa mörkret några spridda och irrans de ljuspunkter, fom antydde stläder och byar. Men småniagom förswunno dessa sisla påmins nelser om jorden: balongen hade uppnått de Högs te rymderna och luften blef med hwarje Ögons blick mera tunn och fal. Wåra resande börs jade känna en smärtsam tryckning öfwer bröstet med möda drogo de andan; det susade för de ras öran; och de förut genomkylda kropparna törjade mer och mer att stelna af köld. Maria, hwars krafter nu woro uttömda, halkade ned i bäten, mid brodrens fötter. — Öwad gör due utbrast han. — Jag vil sofwa — hwiskade den unga flickan. — Hål dig waken — ropade har förskräckt — För Guds skuld hål dig waken. Det ror