—r— NDOmo landet. Nu satte fig karavanen i marsch, upp tid det grefliiga slottet. Der blef ett delsande och wälkomnande och ett nigande och ett Du gande och ett sirvkande på foten — aldeles fom i Leinings Ceremonarium. Wisserligen wer allt detta i början temligen stelt oh konstladt. Dock det gaf fia efter Hand. Nu fyldes rum: met med en mäagd gåfter och til slut Ofmers skogswaktaren med fin dotter, den sköna No: salie, och längst bort i bakgrunden af salongen gronrocken br Fabri, Simylicii rival. Nu friagbjöds smörgås och kaviar, bränvin och mas dera säsom inledning till det stora werket. Ja samtalet blef til och med gladt och animeradt. Endast Rosalie och Ehrenpreiss woro tysta. Den förra hade sagta dragit fig undan de henne omgifwande och skälmaktigt bryende damers na, och ställt sig jemte fin far i en fönsterfördjupning, afwaktande slilla och med nedslagna blickar dem afgörande katastrofen. Kandidatea, få försträckt han i början blef, då ur den bros kiga gruppen af damer, den lilla nåtta fröken med den småtäcka trubbnäsan wänligt kalkaktigt nickade åt honom, densamma för dwars skull han så wäl i kyrkan som i korridoren burit fig dumt åt — sansade fig doc och förlorade ad fin tafatthet, då den allrafötaste trubbnäsan, — en slägtinge till grefwen — med den gladaste min tiltalade honom, och tillka med grefwen drog honom från den ensamma wrå der hon,