Ljufwa woro sällhetens sekunder, Grymma blifwa smärtans långa årsys Med tårfylld blid beledsagode han budet, som skulle bära detta afsegelsebref till Tannenhof. — Pur skoll bon upptaga detta? Hwad fran bon swara? — J ea ångesifull wäntan funde Simplicius hwarken inne eller ute ha någov ro. Ja få når hade han sprungit efter budet och äterbegärt brefwet. Doc fanfade ban fig. Tärniagen war en gång kastad, den måste bli ligaande. Men då nn den tiden nalkades, då buder kunde wara tillbaka, då flog bang hjerta Hör: bart. Oåålia ryckte han upp fönsiret, för att litta åt landewägen. Rätt fom det war topp ban ut och ilade långt på wägen till Tannens hof. Han kunde knappt lefwa knappt andas; ty en sorglig aning genombäfwade honom, en oniag att han dock kanhända icke gjort rätt. Då kom ändtligen budet i makligt bondtraf tilbaka, och fade att mamsell Rosa lät helsa, och säga: att det war bra. ) Theil nicht das Schichsal meiner tage Holdes mädchen! weine nicht um mich. Nicht zu Leiden, nicht zu bangen Klage, Nein, su Frenden schuf der Himmel dich. Cin gefolge tråGer, dyjlrer Stunden Dragt sich ditt um meine Zukunft fer. Augenblicke find mir froh werschwunden, Aber Jahre trå und srudenlseer,