Har ide min mor sjelf sagt, att jag borde afstå från henne, och försäkrat att hon saart skude glömma mig, — swarade han. — Rå det fal bon ocksä. Hon skall glömma mig. Jag iaser nu, att för mig, finnes bår på iorden ingen himmel, der jag kaa närma mig til denna engel. — Modren aret; men Simplicius blef frånds aktig wid sitt beslut, att afsäga sig Rosalie. Men sättet? — detta mar det nu fom mel bes kymrade honom. Skulle han i egen yerfon förkunna henne detta bjeltemodiga beslut? Nej. Det fule ju blott blifwa en roman-fcen, fom föranledde til ingen förnuftig handling. Och bur skulle han och Haft hjerta och mod dertill? Bättre att olldrig mer fe och tala wid henne. — Aldrig mer? Alltså skref han till henne en jerimiad, ett rörande bref — så rörande som en döendes afsked, med få många ad: och o! och met fom möjligt. Han återaaf henne dermedelst sitt hjerta och sia frihet, och slutade med dessa ord, ur ett bekant skaldestycke. SIE ef dela mina mulna dagar, Hulda flicka! gråt ej öfwer mia. Det är billigt att jag ensam klagar, Ty för glädjen skapte himlen dig. Som en kedja utaf mörka stunder Sör min blid min framtid måla? slär,