Det naturliga anlaget Af C. W. (Forts. fr. föreg. N:r.) Stött och förolämpad, brydde han sia således iate om aft be om uttydning af baroacas ord. Sör honom sjelf war det fom händt honom tywärr ingen gåta, äfwensom för hang ssackars gamla mor, hwilken af sonen fick weta altfams mans. Heanes enda siska ljufwa förhoppaiag låg nu begrafwen och för första gången före: fom det henne, fom skulle hennes nåd ändå in: te haft få alldeles orätt når Hon fade art Simplicius ide bort sindera, ätminstone ide theoloai, att han alldeles icke dugde till prest. Men til hwad då? — Tid hwad passar du? — frå gade hon den nedslagne sonen. — Will du då i ewighet wara informator? — Kanske fmas rade Simpliclus bedröfligt om det ide Intag mig med min egen skola, fom jag har länkt anlägga. En sffola! Gode Gud, detta blir då min usla födkrok! Nå, nå! det må gåt men stryk skall der inte fattas, tillade han med ea grym uppsya. — Och Rosalie? — frågade hans mor.