Oet förekom honom nu som måste han sä ga med Luther på hans resa till riksdagea i Worms: TRA de taga hwad jag Har: Gods och ära, barn och maka; Lugn jag dock skall se till baka, Ty Guds rike blir ju qwar. Fa af allt hjerta iastämde nu Simplicius, med den förewigade Luther i denna wers af from resignation, och lämpade den fig på sjelf. SRafa och bara hade wäl icke Hamn, men han Hade dock tänkt att få, oh för honom war blommornas rike Guds rike. Han grubblade an buru wan skule erhåla en 7Cala ethiopifa7 af blå färg och af mera wällukt än den wanliga Calla. — Och hwarföre wore ide det werkställbart? —mumlade han försig sjelf. — Har man icke försökt alt färga Hortensian blå och det har lyckats. Och är ide Cala en suecculent wärt ät hwilken man, liksom åt Horten sis, kunde genom färastofts inblandande i den kring roten lagda jorden, meddela en annan fåra? ty den suger ju i fig färgen, lifssjom anaan ma ger wäxt. Heurica jublade han — jag bar fun: nit medlet, och sjelfwe den onde skulbe mål mar ra med i spelet, om jag ej slutligen skulle Iyce kas att färga Calla blå, fa till och med far: an Gud, det målte blifwa en herrlig anblick. —