Det naturliga anlaget Af C. W. (Forts. fr. N:o 56.) — Joa har inte något djerta, — skämtade RNofalie, och kastade en bordduk öfwer fången. — Ej något hjerta? — upprepade grefwen sörwånad — dock, ni har rätt. Öwad man förlorar har man ej qwar. Gratulerar min sota fru pastorska! — — San bli, fan bli, — fade. bon med en djup nigaing. — O, du lycklige i hodpet! — vaorderade grefwen pathetistt. — Du afundswärdaste af alla theoloaic-kandidater Simplicins Ehreapreiss! — Min Richard — igföl flickan flåmtan: de, och det ena ordet föll på det andra. — Och detta säger ni, utan widore krus, med den men okonsllade uppriktighet? — — Owarför icke? just åt er, nådig herr arefs me! Har ni ide råttigbet att wara min bikt foder? Oh fal ni ide en gång göra er rätt wärdig detta fal och detta förtroende? — — Om jag kring pastorns peruk lindar den sköaa rosea, dea Hulda Nosalie. Jcke får —