Wio Juris Professoru wid Kougl. UHniwersäteler Upsala Juris Utrinsaue Doktorn och Philosophie Magisteru verr Carl Öl. Delldens Graf den 18 Juni 1834 Af Norrlands Matian Wal må en vitter skara sjunga Wår stad: dess ungdom häfdar det. Men i den unga, ewigt unga, En grundlag ar: Förgänglighet. J denna dlott med wemod fogar Sig hopen af de unge män. Och Sönerna af Norrlands skogar Nyss tycktes wilja trotsa den. De stodo fom en lund af furar Med roten fäst i fjällets mur. Och winterns snö och sommarns skurar Ej ändra kunde dess natur. Men plötsligt under himlarunden En ljungeld bröt ur molnen fram. Och i en lägre del af lunden Dess ungträn föllo stam wid stam. Men fe, der fiod med frans om pannan, Liksom en fur på fiällets topp, På lifwets middagshöjd en annan Med forntids ära framtids hopp. Dit hade åskmoln förts tillsamman En tid förut. Och gömd derhos Den segerwana himlaflamman Mot träder hade styrt fin fos. Dock stod det i förbytta öden Och fast med härjad krona qwar. Och i dess grenar kysstes döden Och lifwet som ett dufwopar. Men af! def rot, fom blirten krossat, Ej mer med fordna krafter höll. Dei derför nu, till hälften lossadt, Af stormen skakades — och föll. Det fallet war ett fall fom mången Af hemmets dalar repar opp Med klagan — ad! ty Du år gången Från jorden, Du, fom ledt dess Hopp. Def söner ledde Du. Och ingen, Som aldrig fådrens härdar fett, Förstått, fom Du i brödraringen Bland oss att dela ljuft och ledt. Blott den som sett hur hemmets gärde Betäcks sin mesta tid af snö; Blott den, ett barkbröd der förlärde Det år, ej axet gick i frö; Blott han det missmods grund fan weta, J wåra famrar bor ibland; Blott han, fom Du, förstått att leta Behofwet upp med huldrik hand. Dig derför nu wårt bjerta säger Farwäl och gömmer tack deri. Sist dröjer wid ditt sista läger Den trogna wänskapen och wi. Jemförelse mellan några ställen i wår gamla Bibelöfwersättning oc Kongl, Bi: bel-Commisfivnens sednaste bearbetning der: af i Pauli Epistlar till Gorinthierna. (Forts. fr. N:o 53:)