söder, tre månader lång uti Fialands nord. Sedan solen gått ned till sia korta hwila, antar hela naturen en egen stämning, hwilken wi ofta ej märka, tvi fom äro wane derwid, men fom för en sydlänaing måste spnas förua: derligt skön. Dagens gifwariana år borta, de flefta foglar ha tystnat, menniskor och djur söka hwila, wexterna wänta natten, och natten sommer ide. J hållet sorider fig en egen uns derbar klarhet öfwer stränder, fjärdar och fo: gar, — ej solsken, ej månsken, ej stjernljus, ej stymning — nattens egen himmelska förklariag högtidlig och mild såsom en ewinaerlig glädje öfwer joxdens förgängliga wär. Jag söfer efter någon jemförelse med andra bilder i lifwet och finner intet annat, fom tif: nar denna nattens förklaring, ån aftonglansen öfwer fönsterna af ect öfwergifwet hud, der for: dom älskade wäsen bott, ellet glansen af ett åls skande öga, fom fer vå oss på en gång med tår rar och löje af outfåglig kärlek. Aldrig förgäter jag en sädan natt i Juni på den herrliga åsen Pungaharju. Det mar mid midaattstid. Södra sidan af åsen, med dess saftiga grönska och mörka watten nedanföre, låg djupt i skuaga bakom granar och björkar. Men i norr Adt en obeskriflia wacker klarhet öfwer fjärdarnes lugn, den gick i strimmor och ränder öfwer de wida wattaen af Puruvesi, den strålade öfwer alla stränder, den sken genom alla