ordnande om deksination och konjugation ar bibelordets bokstaf. Dessutom förekommer här ett konsiderabelt föryällande, bwarwid för forthetens skull några af de antydda eremplen må anföras: Många af de läsare, fom haf: wa inpräglat i minne och uttal följande: Att wi weta mätte, — om du kan fri warda, — på det jag winna må, — bhafwa mat ätit, — art wi huafwala kunne, — sseaer fira, — den ett täckelse hängde, — att of ingen förtala ma ... skola wis. sersigen anse detta consirnktiorssätt få omil: korliat och saliggörande, att det wore ett belgerän att ändra det. Men om barn och ungdom skulle hafwa i någon annan öfroer: sättning läsit meningar något litet anvorlunda och fästat den omärfdara förändringen i lika såkert minne, att wi måtte weta, — om du fan warda fri, — på det jag må weta, hafwa ätit met, att wi kunne hugswala — fira seger, — fom bångde ett tådelfer .. månne de gamle, såsom med fin mun-art snart gårnde ur werlden, ffulle anktoriseras sasom förmyndare för de unga och dessas efterkommande i ewerldeliga tider eller få länge Swenska språfet är lefwande odifort: gaende utbildning? Ponera att samtelige Bibelscribenterne bade under tiden lärt fig swenska, från hedenhös intill nu, samt kunde uppstå oc för generationen, ifrån gråbårtngen tull stafningsoch renläsnings-lärjungen, uttala sanningens ord, eller att Cdristus sjelf på samma wärt modersmåäl upvprevude fina underwisningar; månne De skalle bruka antiqverade eter kuvanta ordasätt? — Måänne K. X. Gustaf I, Gustaf II, Carl Xil oc Gustaf IIl skulle wredgas i grafwen öfwer skedd oo skeende spräfförbistring i deras fädernesland? — Måns ne Swensk: Akademien, månne Ribelfoms missionen skulle till formen wilja göra forå: fer i Bibelen obegripligare än i andra popu: lära, men fiassijka eter renswenska böcker? Det år ju en besonnerljig skuggrädsla, el ler ock en otidig gunst emot wiesa religionsfraktioner. -(man bör ej tala om mer el ler mindre oskoldiga reaftionsförsök,) fom —, tockes bafwa bemäktigat fig nögra wåra reformatörer och dogmatister? Jns. une derlåter att reflektera öfwer commissionsförslaget till ny eller förbättrad Kyrkobandbok och dito kateches. Men han önskar fromt och allwarligt, att wederbörande ide måtte ger nom förhastande wid denna Nikadag bereda sig sjelfwa och saken samma öde af missnöje och anmärkningar, fom få skåligt drabbat des ras föregångare i afseende på ännu gällande bandbok och kateches, isynnerhet öfwer Bis belspräken efter en ide gillad och antagen öfwersättning. Mången torde anmärka, ott inf. fästar fig mid smäsaker, till oh med förfarit smäaktigt. Wslan! J förra fallet fordra ju sädana fa, fer minsta bryderi och åtaärd, samt äro få. ledes lårt erpedierade; äfwensom det ju ide böra wara swärt att handla principmessigt, likformigt och konseqvent? J sednare fallet är det ätminstone icke storaktigt att vandla twertom. Och ehuru det ena med det an: dra fordrar tid oc circonspektion, måste det ju wara intresfant och tillfridsställande att äfwen i de minsta formaliteter hafwa odserverat observanda? Tiden fordrar skyndsamhet. Det är hel. sosammare att förfara genom reformation an genom revolution. Det är ock wigtigt och angeläget. att med något bättre eller det bä sta möjliga — (ty ett absolut och permanent godt torde ingen autid kunna till punkt och pricka i allo prestera) — ju förr dest heldre hugna och lugna dem man erkänt hafwa go: da skäl för sitt yrkande på förbättringar, neml. werkliga förbättringar i meranämnde öfwersättning, i karechesen och i handbofen. Sådane versoner skola wäl, ja de måne, åfe wen taga ffäl och aifwa med fig. De öfri ge eller de entråtne må man ju med godt samwete funna, efter bwardagsspråket, flå eller wanda döf örat til, eftersom de sjelfwe ide höra eller ide wilja böra — hör.