uppmaning wi bringa missnojet i agsljuset. Man bar fatt aning om huru en prest fan hafwa andra bestyr an wid spelbordet eller toddyglaset, huru han kan hafwa sin dagliga lust och svsselsattning af att uppsoka od) stärka de swaga, igenhämta de föriwilla: de od) omhulda de spada fåren oh lammen säsom den betarfwa, då han sjelf öser watten med glädje utur helsobrunnen. Då Consistorium stickat Tit. S. ifrån Umeå till Öfwer: Luleå for 2 manaders vikariat, få war det bes fynnerligt att denne firart kallades tillbaka, till en förs samling hwarest funnos 4 a 5 prefter honom förutan, od man miftänker att Consistorium skulle byfa för: re ömhet om en srisk od) arbetsför pasterå begmämliahet, än om en Hel församlings sjalaward, få att der stulle finnas — ingen. De usla dränglönerna fom mid wåra feta pafto: rater bestäs adjunkter, tyckas icke nu mera wara så lockande för studerande ynglingar, att de walja Paft: Fäpps:mägen, helst de icke behöfwa genomgå — swältkur. Pastorer med 4 till 6 tusen Rör inkomster bråka sallan med själawärden, oh den sjackars adjunft, eller betjent fom skall sköta embetet har 25 a 30 tunnor forn att föda oh klada fig med — Men de höga prelaterna funna af egen erfarenhet tycka så: toma hundar jaga bälj. P. T —— — — Några ord om nya Kyrkohandboksförslaget. C(Forts. fr. N:o 37:) Efter slutad syndabekännelse skall enl. förs saget, sjungas: YIBi läfwe pdig etc. eller N:o 24 eller 194 i Psalmboken. Med den rikedom wår Psalmbok eger, blir det nog enformigt att bindas wid endast trenne alternativer. Pagina 5 och 18 Såsom swar på prestens ord: Herren ware med Eder, fö: resläs det gamla: få och med dinom anda. Detta synes få mycket mera otjenligt, fom det ej motswarar sjelfwa tillönskningen, hwilken då borde heta: Herren ware med edor anda. Men det gamla, til och med den gamla ändelsen: dinom, är kärt för Comm. Gradualspsalmens placerande mellan Epts stelen och Evangelium, hwilka båda äro fö. reslagna att läsas för altaret, förefaller mins dre nödigt, då ingenting hindrar att denna upplåsning, om få fordras, fan sle i swit, efter hwartannat. Pag. 6. Comm, bafwa i Ervåbetånnels fen infört Lekamens uppftåndetfer i stället: de dödas uppflåndelfe. Då med lekamen wanligen menas endast kropven, torde det nu brukliga uttrycket, fom är mera fattligt och bibliskt böra bibehållas. Pag. 13. Här föreslås den förändring, att presten skau säga: upplyfter edra bjer: tan; och församlingen swara: vi upplyfte dem till Herran, och skälet är att gamla ac genbor wilja fi hafwa det, Wi anse det bättre såsom det nu är, då presten får uttala ordet: 7HA Gud, och församlingen bedja: Sud upplyfte etc. Det är ju sin ord ning att låta presten hänwisa till Gud oh läta församlingen gifwa Gudi äran för bjers tats upplyftande, utan att tillegna sig sjelf denna förmåga. i Wid prestens uppmaning: flåter oss tacka Gudi, wårom C(hwarföre ide wår?) Herral! slusle man wäl ide wänta någon tanferytt ring af församlingen, aldraminst en få platt och enfaldig, fom den Comm. föreflagit att åter införas, få lydande: det är rätt och tillbörligt. Uttrycket har fin ryktbarhet mes ra såsom bon mot, än såsom tempelord. Det hörer till de bortlagda reliker, fom läns ge warit saknade, utan saknad. Pag. 14. Här fattas anwisning derom, att insliftelseorden till Nattwarden äfwen funna siungas, hwilket dock, når få lämplir gen fre fan, ökar högtidligheten. Deremot ba Comm. pag. 15 statuerat, att det derpå följande Helig etc. skall sjungas både af prest och församling tillsammans. Huru en sådan blandad musik kommer att taga sig ut, torde wara swårt att afgöra. Pag, 31. Hår finnes en bön efter lita2 Man Mal Hasan. fm